Sida:Det går an 1839.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Alldeles så. Och det inre rummet? Äfven der rosiga tapeter? men på annat sätt. Ack, den som här finge bo, och — om, det vill säga, om — gode Gud! — Om dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga, då —»

Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid anblicken af en svart flicka: en flicka i ratine med Saras hufvud, mildt leende då hon märkte hans häpnad: en bred, hvit, finstärkt lenons-krage öfver bröstet.

»Jag har sorg, som du ser,» sade hon.

Hvad jag är glad, du lefver? du ler? utropade han.

Den sorg, hvarom hon talade, satt som en fin skymning omkring det öfversta af hennes ögon. Men hvitögats emalj sken blåhvitt, såsom alltid förr, och pupillerna glänste. »Albert!» sade hon.

Han svarade intet: blott såg.

Hvad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan icke känna dem mycket ännu. Får jag icke nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se huru jag har det: frukosten väntar. Och börjar du icke dina resor straxt i dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an, Albert?

Han sade ändå intet. Men i hela uttrycket af hans ansigte låg detta svar: Det går an!