— 86 —
begagna skjortor af groft lärft — jag skall gräfva ned mig i gödselhögen som Job och jag skall äta kospillning som Hezekiel.
Under tiden gick Henri vidare i korridoren. Han lade märke till att den hemlighetsfulla rösten tilltog i styrka i samma mån som Chicots stämma blef allt svagare, och att rösten verkligen tycktes komma från Saint-Lucs rum.
Henri ämnade just knacka på dörren till detta rum, då han upptäckte, att en ljusstrimma trängde ut genom det stora nyckelhålet i låset.
Han lutade sig ned och tittade in.
Henri hade förut varit mycket blek, men nu blef han plötsligt eldröd i ansiktet. Han rätade upp sig och gnuggade sina ögon, som om han icke kunde tro på hvad han sett.
— Guds död! mumlade han. Kan det vara möjligt, att man så har vågat gäckas med mig.
Se här hvad kungen såg genom nyckelhålet.
I ett af rummets hörn stod Saint-Luc i sidenkalsonger och nattrock och talade i ett långt puströr de hotfulla ord, som kungen hade tagit för en gudomlig uppenbarelse. Bredvid honom och med armen om hans hals stod en ung kvinna i lätt hvit nattdräkt. Hon ryckte emellanåt puströret ur Saint-Lues händer och talade i detsamma med förgrofvad röst, och hennes ögon lyste af lika stor skalkaktighet som hennes leende läppar. Det unga paret skrattade sedan tillsammans af hjärtans lust, medan Chicot jämrade och klagade med en röst så lik kungens, att Henri tyckte sig höra sig själf gråta därinne.
— Jeanne de Brissac inne hos Saint-Luc — ett hål i väggen — en mystifikation för min räkning! mumlade kungen ursinnig. De eländiga! Det skola de dyrt få betala!
Då nu madame de Saint-Luc lät höra en djärfvare förebråelse än någonsin genom puströret, tog Henri ett steg tillbaka, och med en spark, som var alltför kraftig att komma från en veklig man, sprängde han dörren, så att låset flög långt utåt golfvet.
Den halfnakna Jeanne störtade med ett gällt skrik fram till sängen och svepte in sig i dess omhängen.
Saint-Luc blef likblek af förskräckelse och föll med puströret i hand på knä framför kungen, som var likblek af vrede.
— Å, barmhärtighet! Nåd! skrek Chicot inne i det kungliga sofrummet. Jag bönfaller hos den heliga jungfrun och alla helgon! Jag känner att jag inte uthärdar längre — jag dör …
Men i rummet bredvid hade ännu ingen af deltagarna i det uppträde vi nyss skildrat fått ett ord öfver sina läppar — komedien hade plötsligt blifvit förvandlad till tragedi.
Slutligen bröts den hemska stillheten af kung Henri.
