— 90 —
alltför dum och otymplig, så måste jag också lyckas. Först och främst vill jag nu anlägga lämplig nattvandrarekostym och sedan till Bastiljen!
På grund af detta beslut, hvilket föreföll föga förnuftigt hos den, som varit så nära att bli mördad föregående natt i Bastiljens närhet och nu ämnade begifva sig till samma plats vid ungefär samma nattliga timme, gick Bussy hastigt upp till sig, lät en i kirurgien föga bevandrad betjänt lägga om bandaget på såret, drog på sig ett par långa stöflar, tog sin bastantaste värja, svepte in sig i en kappa, steg upp i sin bärstol och lät föra sig till rue du Roide Sicile, där han befallde sin betjäning att vänta, medan han till fots fortsatte vägen bortåt Bastiljen.
Klockan var ungefär nio och gatorna började bli ödsliga och tomma. Snön och den starka frosten hade under dagens solsken tinat upp och åstadkommit både väta och halka. Bussy försökte att orientera sig och trodde sig snart ha funnit den plats, där hans häst hade störtat. Han upprepade därefter alla sina utfall och de språng han hade gjort för att uppnå muren, och sedan undersökte han omsorgsfullt hvarje port i närheten, för att finna den fördjupning, där han hade kämpat, och gallerfönstret, hvarigenom han sedan hade betraktat Quélus. Men vid hvarenda port fanns en sådan fördjupning och nästan alla voro försedda med gallergluggar och hade en gång innanför.
— Guds död! utbrast Bussy harmset, det ser ut som om jag inte skulle kunna utforska hvad jag vill veta utan att bulta på alla dessa portar, fråga alla hyresgästerna och ge ut tusen écus för att muta manlig och kvinnlig betjäning! Här finns ungefär femtio hus — om jag tar tio hus hvarje kväll, så gör det fem kvällar inalles. Men jag måste vänta tills det blir mera torrt på gatorna.
I samma ögonblick upptäckte Bussy en svag och darrande ljusstråle, som långsamt nalkades, speglade sig i vattenpussarna, som skenet från ett fyrtorn speglar sig i hafvets böljor. Det gjorde oregelbundna, kretsande rörelser åt höger och vänster, höll sig än högre upp och än nere vid jorden, dansande som en lyktgubbe öfver ett träsk, nalkades så åter igen långsamt och stadigt, men började sedan irra omkring på nytt.
— Den här platsen vid Bastiljen är i alla händelser litet märkvärdig, sade Bussy för sig själf. Men låt nu se hvad det kan vara!
Bussy svepte kappan tätare om sig och drog sig in i en portfördjupning. Det var mycket mörkt och man kunde icke se fyra fot framför sig.
Ljusskenet nalkades fortfarande under samma besynnerliga slingringar. Men Bussy var icke vidskeplig och därför ansåg han, att det helt enkelt förskref sig från en lykta, som bars af människohand.
Efter en stunds väntan visade det sig också, att hans förmodan var riktig. På ungefär trettio stegs afstånd såg han nämligen en mörk figur nalkas, lång och smal som en påle, och denna figur visade sig små-