— 102 —
— Var lugn! sade Bussy. Jag tycker redan att jag har känt dig i tjugu år och att jag inte skulle kunna vara dig förutan.
Den unge kirurgens vackra ansikte strålade af glädje.
— Nåväl, sade han, ni går således på jakt för att söka efter ert hjärtas dam, och jag skall gå på upptäckt efter huset.
— Få se, hvad resultatet blir af våra spaningar! sade Bussy.
De båda männen skildes med ett vänskapligt handslag.
Den stora jakten i Vincennesskogen var anordnad till firande af herr Bryan de Monsoreaus installation i sitt ämbete som öfverhofjägmästare, hvartill han för några veckor sedan hade blifvit utnämnd. Gårdagens procession och den stränga botgöring, hvarmed kungen hade börjat fettisdagen, hade väckt tvifvel om att han skulle personligen deltaga i jakten, ty när Henri fick sina raptus af fromhet, hände det emellanåt, att han under flera veckor icke visade sig utom Louvrens murar, såvida han icke rent af dref sitt nit så långt, att han stängde in sig i ett kloster. Men till hofvets stora förvåning fick man nu vid niotiden på morgonen höra, att kungen hade rest till Vincennes för att deltaga i jakten tillsammans med sin bror, hertigen af Anjou.
Mötesplatsen var den fria plan, där det påstods, att Ludvig den heliges ek ännu stod kvar. Alla de inbjudna voro samlade där klockan nio, då den nyutnämnde höge ämbetsmannen, som var föremål för allas nyfikenhet, emedan han var obekant för nästan hela hofvet, infann sig på en präktig svart gångare.
Allas blickar riktades på honom.
Det var en högväxt man vid ungefär trettiofem år; hans ansikte var öfversålladt af koppärr och fick flyktiga röda fläckar vid minsta sinnesrörelse. Hans första åsyn gjorde ett obehagligt och frånstötande intryck. Klädd i grön jacka med silfversnören och barett med lång plym samt med ett spjut i vänstra handen och kungens käpp i den högra — den käpp, som öfverhofjägmästaren skulle öfverlämna till kungen och som majestätet använde för att undanböja trädgrenar under jaktridt i galopp — kunde herr de Monsoreau visserligen gälla för att vara en myndig herre, men han var ingalunda en vacker karl.
— Det var då en riktig fuling, som ers höghet har skaffat hit, sade Bussy till hertigen af Anjou. Se adelsmännen i er provins ut på det sättet? Sannerligen jag tror att man skulle kunna leta upp hans make här i hela Paris, och det fastän staden är ganska stor och full med fula karlar. Det påstås, fastän jag inte tror ett enda ord däraf, att ers höghet har absolut hållit på att kungen skulle ta emot sin öfverhofjägmästare ur edra händer.
— Herr de Monsoreau har tjänat mig troget och därför vill jag belöna honom, svarade hertigen kort.
— Bra sagdt, ers höghet! Det är sällsynt att furstar visa sig tack-
