— 107 —
— och kungen kunde aldrig ha fått en bättre öfverhofjägmästare. Nog passar han åtminstone bra mycket bättre för denna befattning än Saint-Luc, som först var designerad för platsen, men fick stryka på foten på grund af hertigens inflytande.
— Kommer du ihåg, att hertigen väntar på dig, Bussy? frågade Antraguet.
— Han får vänta. Vet du, hvad som berättas om Saint-Luc?
— Nej! Är han fortfarande fånge i Louvren? frågade Livarot skrattande.
— Antagligen, eftersom han inte är här, sade Antraguet.
— Visst inte, käre vän! Han reste klockan ett i natt för att inspektera sin hustrus egendomar.
— Hvad säger du? Jagad i landsflykt!
— Det ser så ut.
— Saint-Luc i landsflykt! Men det är ju alldeles omöjligt?
— Det är så sant som evangelium, min vän.
— Har du hört det af Saint-Luc själf?
— Nej, men af marskalk de Brissac. Han har berättat det för mig i dag på morgonen.
— Det var då verkligen en förunderlig nyhet! Den minskar till och med intresset för Monsoreau.
— Aha! Nu har jag det! utbrast Bussy.
— Hvad då?
— Hvilken tjänst har han gjort hertigen af Anjou.
— Saint-Luc?
— Nej, Monsoreau.
— Ja, för böfveln! Ni ska få höra! Kom med!
Bussy satte sin häst i galopp, och åtföljd af Livarot och Antraguet upphann han snart hertigen af Anjou, som tröttnat på att vinka åt Bussy och red några bösshåll framför dem.
— Å, ers höghet! utropade Bussy, då han kom fram till hertigen. Herr de Monsoreau är ju en ovärderlig människa!
— Säger du det?
— Fullkomligt ovärderlig!
— Har du talat med honom? frågade hertigen med gäckande ton.
— Ja visst! Och jag kan inte nog prisa hans intelligens.
— Frågade du honom, hvad han har gjort mig för tjänster?
— Ja visst! Det var ju därför jag inledde samtal med honom.
— Nå, svarade han? frågade hertigen med tilltagande munterhet.
— Genast — och med en artighet, för hvilken jag är honom oändligt förbunden.
— Nå, men hvad svarade han då, du energiske gåpåare? frågade hertigen.
