— 111 —
— Godt! Eftersom vi nu äro ensamma, så kan du ju berätta hela den här historien för mig. Hvar har du kommit öfver den?
— I Méridors skogar, ers höghet.
Hertigen bleknade åter, men han svarade icke ett ord.
— Han måste bestämdt på något sätt vara inblandad i historien om kvinnorofvet, tänkte Bussy. Ers höghet, sade han högt och med ett muntert skratt, om det fins något sätt att tjäna er, som ni värderar högre än andra, så borde ni säga oss andra det, så att vi kunde konkurrera med herr de Monsoreau.
— Det finns det verkligen, sade hertigen, och jag skall förklara det närmare för dig.
Hertigen tog Bussy med sig afsides.
— För en tid sedan såg jag händelsevis i en kyrka en förtjusande ung dam, sade hertigen, och som hennes beslöjade ansikte i högsta grad påminde om en kvinna, som jag har älskat mycket högt, följde jag efter henne och förvissade mig om hvar hon bor. Hennes kammarjungfru är mutad och jag har nyckel till hennes port.
— Allt detta tycks ju vara fullt i sin ordning, ers höghet!
— Vänta litet! Det påstås, att hon är mycket klok, ung- och vacker.
— Aha! Nu kommer det fantastiska i saken.
— Hör på, Bussy — du är en tapper man, och du påstår ju att du är mig tillgifven?
— Jag har mina raptus.
— Af tapperhet?
— Nej — af tillgifvenhet.
— Godt! Befinner du dig nu i ett sådant raptus?
— För att göra ers höghet en tjänst, så kan jag ju framkalla det. Nå?
— Men det gäller att du skulle göra något för mig, som man eljest endast gör för egen räkning.
— Aha! utbrast Bussy. Vill ers höghet kanhända, att jag skall göra min kur för den vackra damen, för att ers höghet skall kunna öfvertyga sig om, att hon verkligen är lika förnuftig som vacker? Det går för sig!
— Nej. Men jag vill veta, om någon annan gör henne sin kur.
— Det där förstår jag inte riktigt, ers höghet.
— Du skulle hjälpa mig att upptäcka hvem den mannen är, som besöker henne.
— Är det verkligen någon?
— Jag fruktar det.
— En älskare — eller kanske en äkta man?
