— 132 —
ifrigaste uppmärksamhet. När kärleken börjar vakna i en mans hjärta erfar han en nästan andäktig vördnad för föremålet för hans ömhet. Han anser sitt hjärtas dam höjd öfver alla andra kvinnor, nästan som en gudomlighet. Hvarenda gest hon gör anser han för en ynnest, hvartenda ord hon talar tar han som en nåd. Ser hon på honom, fröjdar det hans hjärta, småler hon åt honom, gör det honom hufvudyr.
Den unge krigaren lät således den vackra Diana fortsätta att berätta sin historia utan att afbryta henne på något sätt. Minsta detalj af denna unga kvinnas lif hade ett intensivt intresse för honom, han kände, att han var utsedd till hennes beskyddare, och han lyssnade till hennes ord med en ifver, som om hans eget lif berodde därpå.
Och när Diana, upprörd vid tanken på såväl det närvarande som det förflutna, hejdade sig ett par ögonblick, knäppte Bussy ihop sina händer och bönföll:
— Å, var så god och fortsätt, madame — gör det!
Diana kunde icke misstaga sig på arten af det intresse, som Bussy visade för henne. Hans röst, hans gest och uttrycket i hans ansikte stod i fullkomlig harmoni med hans ord. Diana smålog sorgset och fortsatte:
— Vi hade färdats framåt ungefär tre timmar då bärstolen stannade. Jag hörde en port knarra, man växlade några ord och bärstolen sattes åter i gång. Jag hörde, att hästarnas hofslag genljödo från en träbro, och jag försökte se ut genom bärstolens öppning. 1 samma stund stannade den på en slottsgård.
Hvad var detta för ett slott? Hvarken Gertrude eller jag visste det. Vi hade oupphörligt försökt att orientera oss under vägen, men vi kunde ej se annat än skog. Båda hyste vi emellertid den föreställningen, att man med afsikt hade fört oss på onödiga omvägar.
Dörren till bärstolen öppnades och densamme, som förut hade talat med oss, bad oss stiga ur.
Jag lydde utan att säga ett ord. Två män, som antagligen tillhörde slottet, hade kommit oss till mötes med facklor i händerna. Det oroväckande löftet tycktes verkligen bli uppfylldt, man visade oss den största vördnad. Vi följde efter männen med facklorna och de förde oss till ett luxuöst sofrum, hvars stil och elegans utvisade, att det hade blifvit dekoreradt på Francois I:s tid.
På ett bord med dyrbar servis var supé framdukad.
— Ni är här hemma hos er, madame, sade den som hela tiden fört ordet, och som ni nödvändigt behöfver er kammarjungfrus hjälp, så stannar hon här i rummet bredvid.
Gertrude och jag utbytte ett gladt ögonkast.
— Och om ni vill tala med någon annan, fortsatte han, så behöfver ni endast slå några slag med hammaren mot denna dörr. Någon, som
