— 140 —
— Tvekar ni ännu? Se då dit bort! sade herr de Monsoreau.
På vår sida om dammen och utmed dess strand såg jag en trupp ryttare nalkas slottet.
— Hvem är det? frågade jag.
— Hertigen af Anjou med svit, svarade grefven.
— Å, mademoiselle, det är ingen tid att förlora! utbrast Gertrude.
— Vi ha redan förlorat tillräckligt, sade grefven. I himlens namn — bestäm er, innan det blir för sent!
Jag sjönk maktlös ned på en stol. — O, min Gud! Hvad skall jag göra? hviskade jag.
— Hör ni! Nu bulta de på slottsporten! sade grefven.
Hammarslagen genljödo genom kvällens tystnad.
— Om fem minuter är allt hopp om räddning förloradt, sade grefven.
Jag försökte stiga upp, men jag förmådde det inte.
— Hjälp mig, Gertrude! stammade jag. Kom!
— Hör inte mademoiselle att porten öppnas? utbrast den stackars flickan. Hör, hästarna frusta på gården.
— Ja, jag hör! svarade jag och gjorde en ny ansträngning för att resa mig. Men jag förmår inte …
— Å, är det ingenting annat än det? sade Gertrude. Hon lyfte
