— 147 —
— Det är min afsikt.
— Vidare att ni låter mig välja den väg ni skall färdas och de ställen där ni skall rasta. Alla mina försiktighetsmått skola ha ett enda mål, nämligen att beskydda er mot hertigen af Anjou.
— Om ni, som ni säger, hyser tillgifvenhet för mig, herr grefve, så äro våra intressen gemensamma, och jag har ingen invändning att göra mot edra råd.
— Slutligen vill jag be er, att ni i Paris håller till godo med den bostad jag anordnar åt er, huru enkel och aflägsen den än må vara.
— Jag begär inte bättre än att få vara gömd. Och ju enklare och mera aflägsen min bostad blir, desto lämpligare är det för en flykting.
— Vi äro således öfverens i alla afseenden, mademoiselle! För mig återstår nu endast att lägga min ödmjuka vördnad för edra fötter, att skicka hit er kammarjungfru och utstaka en marschroute för er.
— Håll edra löften, så skall jag hålla mina, grefve de Monsoreau, sade jag. En adelsdams ord är lika heligt som en adelsmans.
— Jag begär inte bättre, förklarade grefven. Ert löfte försäkrar mig om, att jag snart skall vara den lyckligaste bland dödliga.
Han bugade sig och gick.
Fem minuter därefter inträdde Gertrude.
Den goda flickan var utom sig af glädje; hon hade trott, att vi voro skilda för alltid. Jag berättade nu alltsammans för henne, ty jag behöfde någon, som kunde understödja mina tankar och önskningar, någon, som förstod halfva antydningar, tecken och vinkar. Herr de Monsoreaus medgörlighet förvånade mig, och jag fruktade förräderi mot den öfverenskommelse, som vi nyss hade gjort.
Just då jag slutat min berättelse hörde vi ljudet af hofslag, som aflägsnade sig. Jag skyndade fram till fönstret och såg grefven återvända i galopp samma väg som vi hade kommit. Hvarför vände han om i stället för att fortsätta vägen framåt? Det kunde jag omöjligt begripa. Men han hade uppfyllt det första villkoret — jag hade fått Gertrude tillbaka. Och nu uppfyllde han det andra genom att aflägsna sig, därom var ju intet att säga. I alla händelser kände jag mig lugnad af hans affärd.
Vi tillbringade hela dagen inomhus, betjänade af vår värdinna. Först på kvällen kom anföraren för vår eskort och frågade, hvad jag hade att befalla. Så länge jag befann mig i slottet Beaugés närhet, ansåg jag faran öfverhängande, och därför svarade jag genast, att jag var färdig att fortsätta resan. Fem minuter därefter kom han igen och upplyste, att man endast väntade på mig. Utanför dörren fann jag den hvita gångaren, som verkligen hade lystrat till första appell.
Vi reste hela natten och gjorde halt i daggryningen, alldeles som
