— 149 —
första som föll mig i ögonen där bakom var en ofantlig byggnad, som jag antog var ett kloster, sedan redo vi två gånger öfver floden, togo så af åt höger och befunno oss efter ytterligare tio minuters färd på Bastiljplatsen. Där kom en man, som tycktes ha väntat på oss, ut genom en port, och gick emot anföraren för eskorten.
— Här är det, förklarade han.
Anföraren vände sig till mig.
— Vi äro framme, madame, sade han.
Han hoppade af hästen och hjälpte mig ur sadeln, så som han brukade göra vid hvarje ny hållplats.
Porten var öppen och en lampa lyste där innanför.
— Ni är nu hemma hos er, madame, sade min ledsagare. Vid ingången till detta hus är mitt uppdrag fylldt. Får jag smickra mig med att det har blifvit utfördt i enlighet med edra önskningar och med den vördnad, som har blifvit oss anbefalld?
— Ja, jag är skyldig er de största tacksägelser, både er och edra hederliga följeslagare. Jag skulle gärna vilja löna dem på ett bättre sätt, men jag äger inte en sou.
— Låt inte detta oroa er, madame, svarade han, de ha fått sin rikliga lön.
Han bugade sig och steg så åter till häst.
— Kom nu! sade han till sina män. Och kom väl ihåg, att ingen af er från och med denna stund får ha tillräckligt minne af denna plats, för att någonsin kunna känna igen den.
Hvarefter den lilla truppen skyndsamt aflägsnade sig och försvann bortåt rue Saint-Antoine.
Gertrudes första omsorg var att stänga porten. Det var genom gallerfönstret vi sågo eskorten galoppera därifrån.
Därefter närmade vi oss trappan, där lampan stod och brann. Gertrude tog den och gick förut uppför trappan.
Däruppe befunno vi oss i en korridor med tre dörrar, som alla stodo öppna.
Vi gingo in genom den mellersta och kommo in i denna salong. Rummet var då lika upplyst som nu.
Jag öppnade den ena sidodörren och såg ett stort toalettrum — jag öppnade den andra och fann där innanför ett sofrum, där jag, till min stora förvåning, stod ansikte mot ansikte med mitt eget porträtt.
Detta porträtt hade förut haft sin plats i min fars rum på Méridor. Grefven hade antagligen begärt och fått det af honom.
Jag kände en rysning vid detta nya bevis på att min far redan betraktade mig som herr de Monsoreaus hustru.
Vi sågo oss omkring öfver allt; i rummen fanns ingen, men likväl fattades där ingenting. Eld brann i alla eldstäder och i matsalen var
