— 159 —
— Men kan det då före onsdagen inträffa någonting, som länder oss till hjälp? frågade jag.
— Möjligen. Jag väntar dag efter dag en tilldragelse, som skall göra hertigen beroende af mig, och jag gör allt för att påskynda den. I morgon måste jag för den sakens skull resa till Montereau.
— Måste ni det? sade jag förskräckt, men ändå med en viss känsla af glädje. Och om vår belägenhet fortfar, hvad skola vi då göra?
— Ja, hvad kan jag förmå gent emot en furste, mademoiselle, då jag inte har laglig rätt att beskydda er? Man måste väl finna sig i sitt öde …
— Å, min far! Min stackars far! utropade jag.
Grefven betraktade mig med genomträngande blick.
— Hvad har ni att förebrå mig, mademoiselle?
— Ingenting alls — tvärtom!
— Har jag inte visat er en brors ömhet och aktning?
— Ni har i alla afseenden uppfört er ridderligt mot mig.
