— 166 —
Då tar han tio man med sig, och för en sådan styrka måste alla lås och riglar ge vika.
— Men den väntade tilldragelsen, som skulle ge er makt öfver honom?
— Den är uppskjuten — kanske för alltid.
Jag förstummades och kände kallsvetten pärla fram i min panna — jag insåg tydligt och klart, att min enda utväg att undgå hertigen af Anjou var att bli grefvens hustru.
— Genom sin förtrogne har hertigen förbundit sig att vänta till onsdags afton, sade jag, och nu ber jag er om uppskof till om tisdag.
— Jag skall infinna mig här tisdags afton vid samma tid som nu, svarade grefven.
Utan ett ord vidare bugade han sig och gick.
Jag observerade honom från fönstret. Han gick ej sin väg, utan ställde sig på post i det mörka hörnet vid hötel des Tournelles; han tycktes ha för afsikt att vaka öfver mig hela natten. Men vid hvarje nytt bevis på denne mans hängifvenhet kändes det som ett dolkstygn hade genomborrat mitt hjärta.
De två närmaste dagarna förgingo med blixtlik hastighet; hvad jag led under dessa alltför snabbt flyende timmar är omöjligt att beskrifva.
Då tisdagen led mot sitt slut var jag alldeles tillintetgjord, alla mina känslor tycktes småningom ha dött bort. Jag var kall, stum och känslolös som en staty. Mitt hjärta slog visserligen, men hela mitt öfriga jag tycktes ha upphört att lefva. Gertrude höll sig vid fönstret. Jag satt på en stol och torkade emellanåt svetten från min panna. Plötsligt sträckte Gertrude ut sin hand mot mig. Denna gest skulle förut ha kommit mig att spritta till, men nu förblef jag lika slapp och slö.
— Se, mademoiselle! utbrast hon.
— Hvad är det? frågade jag.
— Fyra män — jag ser fyra män komma hitåt — de öppna porten och gå in!
— Låt dem komma, svarade jag utan att röra mig ur stället.
— Men det är kanske hertigen af Anjou med Aurilly och ett par af hans svit!
Jag svarade icke, men jag tog fram min dolk och lade den bredvid mig på bordet.
— Å! Låt mig åtminstone se efter! utbrast Gertrude och rusade mot dörren.
— Gör det, svarade jag.
Gertrude kom genast tillbaka.
— Det är grefven, mademoiselle, sade hon.
Jag gömde åter dolken vid mitt bröst utan att säga ett ord och förblef sittande med blicken riktad mot dörren.
