— 169 —
i kväll. Men hertigen hade förut gått på lur och sett både mig och herr de Monsoreau här. Han fruktade att råka ut för någon snara och skickade därför mig i sitt ställe.
— Och ni åtog er detta uppdrag? sade Diane förebrående.
— Det var min enda utväg att få återse er. Inte kan ni vara ond på mig för att jag har kommit hit att söka mitt lifs högsta glädje och dess djupaste sorg?
— Jo, det hade varit bättre att ni aldrig hade återsett mig, sade Diane, så skulle ni snart ha glömt mig.
— Ni misstar er, madame! sade Bussy. Det är försynen, som har sändt mig hit, för att jag skall sprida ljus öfver de usla ränker, för hvilka ni har fallit offer. Från första ögonblick jag såg er, kände jag, att mitt lif tillhör er. Och åt den uppgift jag ålagt mig skall jag ägna mig med hela min själ. Har ni ännu inte hört något från er far?
— Nej, tyvärr! svarade Diana, jag vet ingenting alls om honom.
— Var lugn, madame, jag skall skaffa er underrättelser om honom, sade Bussy. Och behåll nu i vänligt minne den, som från och med denna stund lefver och andas endast för er!
— Men nyckeln? sade Diana oroligt.
— Nyckeln? upprepade Bussy. Jag återlämnar den till er, ty jag vill ej ta den ur någon annans hand än er egen. Men jag ger er en adelsmans ord på att aldrig skulle en syster kunna lämna nyckeln till sin port i en mera hängifven och vördnadsfull brors händer.
— Jag tror den tappre Bussy på hans ord, sade Diana. Tag den.
Hon gaf honom nyckeln.
— Inom fjorton dagar skola vi ha ryckt masken af den ränkfulle herr de Monsoreau, madame, sade Bussy. Han bugade sig vördnadsfullt för Diana med ett uttryck af varmaste kärlek och djupaste sorg i sina ögon. I nästa sekund var han borta.
Diane lutade sig mot dörrposten för att lyssna efter hans försvinnande steg. Ljudet af dem hade upphört för länge sedan, men Diana de Monsoreau stod ännu kvar och lyssnade med häftigt klappande hjärta och ögonen fulla af tårar.
XVII.
HURU HENGI III RESTE OCH HURU LÅNG TID HAN BEHÖFDE FÖR ATT FÄRDAS FRÅN PARIS TILL FONTAINEBLEAU.
Den nya dagen, hvars bleka sol höjde sig bland rödaktiga moln fyra eller fem timmar efter de tilldragelser vi nyss ha berättat, var bestämd att bevittna kung Henri III:s afresa till Fontainebleau, där en
