— 174 —
Kungen han har skulder — minst hundra millioner …
— Å, jag är skyldig mycket mer än så, sade Henri. Nu tycks du inte ha reda på dig.
Chicot började oförfärad om igen:
Kungen han har skulder — två hundra millioner,
som folket får betala med slit och släp och brist,
för sötungarna hans ska få vältra sig i lyx.
— Bravo, Chicot! sade Quélus, du har en charmant röst! Hur lyder andra versen, min vän?
— Hör du, Valois, sade Chicot utan att svara Quélus, du får lof att säga till dina små vänner, att de inte kalla mig för sin vän! Jag tar det som en näsvishet.
Och han fortsatte att sjunga:
Se på dem, så fina, så sprättiga de gå här
och ingenting i världen är godt nog åt de små,
som kungens hjärta vunnit långt framför bror d'Anjou.
Gunstlingarna skrattade. Hertigen af Anjou var deras personliga fiende och de hälsade hvarje angrepp mot honom med förnöjelse.
— Jag är trött på att sjunga nu, förklarade Chicot. Låt se, om man inte kan göra ett anagram af ditt namn, Henri! Hur skrifver du dig egentligen?
— Henri af Valois, naturligtvis.
— Tag fram edra anteckningstaflor, mina herrar sötungar, så ska vi försöka ta reda på vännen Henris rätta namn! Där finns ju ett V — inte sant? Skrif då ett V på edra taflor.
— Det är gjordt, sade d'Épernon.
— Och så finns det ett i, eller hur! Skrif det därnäst!
— Också färdigt!
— Nu ska vi leta upp ett l — nå, det finns? Och ett a, ett i till och ett n. Nå, kan du läsa innantill, d'Epernon?
— Jag måste medge det till min blygsel, sade d'Épernon.
— Aha! Tycker du dig kanske vara tillräckligt förnäm att ha rättighet att vara komplett okunnig? sade Chicot.
— Slyngel! utbrast d'Épernon och höjde sitt vapen mot narren.
— Slå gärna — men läs först upp hvad du har skrifvit!
D'Epernon skrattade och läste högt Vi-lain![1]
— Å, fy! Och så kan du skrifva ditt namn alla dagar, min son. Usch! Fy!
Chicot kastade sig baklänges och slog ifrån sig med händer och fötter som ett uttryck för den största vämjelse.
— Ni öfverskrider till och med gränserna för det, som kan tillåtas en hofnarr, mäster Chicot, sade kungen.
— Men ändå inte sanningens gränser, min son, sade narren.
- ↑ Vilain = skurk.
