— 186 —
karpen, för att ingen skall komma mig i förväg. I fastan är det ett fasligt rifvande efter sådan föda.
— En karp? sade Gorenflot förvånad.
— Ja, visst är det en karp, sade Chicot och höll upp den aptitretande fågeln framför honom.
— Aldrig förr har jag sett karpar med näbb, sade Gorenflot.
— Näbb? sade Chicot. Ser ni en näbb? Jag ser bara en mun.
— Och vingar!
— Prat, det är fenor, säger jag er.
— Och fjädrar!
— Det är fjäll, min käre Gorenflot! Ni måste vara drucken.
— Drucken jag? utbrastmunken, Jag, som bara har ätit spenat och druckit vatten?
— Nå, då är det spenaten som ligger för tungt i magen på er — och vattnet har stigit er åt hufvudet.
— Här kommer värden, sade Gorenflot. Han kan döma mellan oss.
— Om hvad då?
— Om det här är en karp eller en kapun.
— Må vara! Men först får han lof att slå upp en af vinflaskorna. Jag är nyfiken på innehållet. Drag ur korken, mäster Claude!
Värden slog upp den ena af flaskorna och serverade Chicot ett halft glas.
Chicot tömde det och smackade med tungan.
— Jag måtte inte vara finsmakare, sade han, ty det är mig rent af omöjligt att säga, om det här är sämre eller bättre än vinet vid porte
