— 189 —
— Men det är inte förståndigt af er att gå och hålla tal på fastande mage!
— Hvarför det? frågade munken.
— Edra lungor skola svika er, broder, ty ni har inga krafter.
— Ni har rätt, suckade Gorenflot, jag har förut gjort denna erfarenhet. Om mina lungor vore starkare, skulle jag äga en dundrande vältalighet.
— Ja, ser ni det! sade Chicot.
— Lyckligtvis får denna brist ersättas af mitt nit, sade Gorenflot och sjönk tillbaka på sin stol.
— I ert ställe skulle jag ändå smaka på de här sardinerna och dricka några droppar till af den härliga nektarn från 1561.
— En enda sardin, medgaf Gorenflot, och ett enda glas vin.
Chicot lade en sardin på munkens tallrik och ställde en ny flaska vin bredvid honom. Gorenflot åt upp sardinen och drack ett glas vin.
— Nå, hur känns det nu? frågade Chicot. Bättre, tänker jag?
— Jag känner mig verkligen litet mindre svag, sade Gorenflot.
— Mindre svag? upprepade Chicot. Det är då sannerligen inte tillräckligt, när man skall hålla tal, då måste man vara fullkomligt i sitt esse. I ert ställe skulle jag äta ett par fenor af karpen, ty om ni inte äter mer än ni har gjort, kan vinet lätt stiga er åt hufvudet.
— Ni har rätt, broder — det kom jag inte att tänka på, sade Gorenflot.
Den stekta anden ställdes nu på bordet framför dem och munken åt upp både vingbenen och låren.
— Vid Kristi kors! Det kan man kalla en delikat fisk, utbrast Gorenflot smackande med tungan. Chicot var genast färdig att lägga för honom ett stycke till.
— Och ett härligt vin! tillade munken i det han drog upp den tredje flaskan.
Sedan Gorenflots fråssarenatur väl hade blifvit väckt, hade han icke längre något välde öfver den. Han åt och åt tills endast skelettet af anden var kvar, och sedan ropade han på värden.
— Vet ni, Mäster Claude, jag känner mig ganska hungrig, sade han. Jag tycker att ni talade om fläskomelett för en stund sedan?
— Ja visst, inföll Chicot, och den är redan beställd, eller hur, Bonhomet?
— Ja, svarade värdshusvärden, som af princip aldrig motsade sina kunder, då deras påståenden kunde lända till hans fördel.
— Nå, så tag in den då, mäster Claude! uppmanade Gorenflot.
— Inom fem minuter, svarade värden och skyndade ut för att efterkomma beställningen.
