— 191 —
— Om dygden, svarade Chicot.
— Ja, det kan jag tro! utbrast munken och kastade sig skrattande tillbaka mot stolskarmen. Det är just en dygdig galgfågel, din kung!
— Jag vet inte om han är dygdig eller inte, sade Chicot, men hvad jag vet är att jag aldrig har sett något som jag behöft rodna för.
— Det tror jag nog, din skälm? Det är säkert mycket längesedan du upphörde att rodna.
— Jag? Vet ni inte att jag är dygden själf? Att jag är med om alla processioner och fastor?
— Javisst! Lika väl som din Sardanapalus, din Nebukadnezar, din Herodes! Man börjar lyckligtvis känna till din Henri III, den hin måtte ta!
— Bravo — snart är jag på det klara med honom, tänkte Chicot förnöjd.
Nu kom värden in med omeletten och två nya flaskor vin.
— Tag hit! Tag hit! skrek munken med glimmande ögon och visade alla sina trettiotvå tänder af förnöjelse.
— Nå, hur går det med talet? frågade Chicot.
— Jag har det här! sade munken och knackade sig i pannan.
— Men det skulle ju gå af stapeln half tio? sade Chicot.
— Det ljög jag, förklarade munken. Ommis homo mendux confileor.
— Hur dags skall det då verkligen hållas?
— Klockan tio.
— Men jag trodde att klostret stängdes klockan nio?
— Det må det, svarade Gorenflot och höjde sitt fyllda vinglas mot ljuset. Jag har egen nyckel.
— Egen nyckel dit? utbrast Chicot. Menar ni det verkligen?
— Här i min ficka, sade munken och slog sig på låret.
— Omöjligt! sade Chicot. Jag känner till klosterreglerna, för jag har varit på botgöring i tre kloster. En simpel munk får aldrig nyckeln till ingången.
— Här ser du själf, sade Gorenflot och tog med triumferande min upp ett mynt, som han visade för Chicot.
— Ett silfvermynt! sade Chicot. Men, jag förstår! Ni mutar brodern portvakten för att få komma in när ni behagar, olycklige syndare!
Gorenflot drog upp munnen ända till öronen med en drucken mans lycksaliga leende.
— Sufficit, sluddrade han och ämnade åter stoppa myntet i fickan
— Vänta litet! utbrast Chicot hastigt. Det var ett löjligt mynt det där!
