— 3 —
hade blifvit hertig af Anjou vid Henri den III:s uppstigande på tronen. Men hertigen af Anjou, som icke hade infunnit sig vid festmåltiden i Louvren, tycktes lika litet vilja deltaga i den festliga balen i hôtel Montmorency.
Kungen och drottningen af Navarra hade begifvit sig till Béarn, där de öppet gjorde opposition i spetsen för hugenotterna.
Hertigen af Anjou gjorde också opposition, sin vana trogen, men det skedde i tysthet och på bakvägar. Han var alltid mån att hålla sig själf undan och skuffa framför sig de vänner och anhängare, hvilka icke blifvit afskräckta genom det förskräckliga öde, som drabbat La Mole och Coconnas.
Det förstås af sig själft, att hans och kungens anhängare stodo i mycket dåligt samförstånd med hvarandra, hvilket minst två eller tre gånger i månaden föranledde strider, under hvilka oftast någon dödades, eller åtminstone blef svårt sårad.
Madame Cathérine hade nått sina önskningars mål. Hennes mest älskade son hade fått bestiga den tron, som hon så häftigt åtrått för honom, eller rättare sagdt för sig själf. Och hon regerade nu i hans namn, under det att hon gjorde min af att alltmer lösslita sig ifrån världen och endast bekymra sig om sitt eviga väl.
Saint-Luc kände sig mycket orolig öfver att ingen af de kungliga visade sig, men han försökte likväl lugna sin svärfar, som var ytterligt upprörd öfver denna hotfulla frånvaro. Marskalken hade, som hela den öfriga världen, varit öfvertygad om att kungen hyste den varmaste vänskap för Saint-Luc — han trodde sig ge sin dotter åt en af kungens gunstlingar, och nu såg det tvärtom ut, som om hon blifvit förenad med en, som fallit i onåd. Saint-Luc gjorde sig mycken möda att intala sin svärfar ett lugn, som han själf icke alls kände, och hans vänner Maugiron, Schomberg och Quélus — klädda i de utsöktaste dräkter, med jackor i lysande färger och halskragar så ofantliga, att de liknade stora fat, på hvilka deras hufvud hvilade — ökade hans beklämning genom sitt ironiska deltagande.
— Herre Gud, min stackars vän, sade Jacques de Levis, grefve de Quélus, den här gången tror jag verkligen att du är förlorad! Kungen är vred på dig för att du har föraktat hans råd, och hertigen af Anjou är förargad för att du har gjort narr af hans näsa.[1]
— Visst inte, svarade Saint-Luc, du misstar dig, Quélus. Kungen kommer inte, därför att han har företagit en pilgrimsfärd till Vincennes-skogen, och hertigen af Anjou saknas, därför att han har blifvit kär i någon dam, som jag har glömt inbjuda.
- ↑ Hertigen af Anjou var så vanställd af koppärr, att hans näsa föreföll klufven i två delar.
