— 212 —
— Ni har redan utfört er andel af detta värf, herr de Mayenne! sade hertigen af Anjou.
— Det förflutna räknas inte, förklarade Mayenne.
— Ja, låt oss räkna efter! sade d'Entragues. Jag tar Quélus på min del.
— Och jag Maugiron, sade Livarot.
— Jag tar Schomberg, förklarade Ribeirac.
— Mycket bra! sade hertigen af Anjou. Vi ha också Bussy, min tappre Bussy, som mycket säkert tar några af dem på sin andel.
— Vi också, vi också! ropade alla de öfriga.
Nu steg herr de Monsoreau närmare.
— Aha! tänkte Chicot, som nu icke skrattade längre, sedan han sett, hvilken allvarsam vändning sakerna hade tagit, nu kommer öfverhofjägmästaren och vill ha sin andel af bytet.
Men Chicot bedrog sig.
— Jag ber om en stunds uppmärksamhet, mina herrar! sade herr de Monsoreau.
— Vi äro beslutsamma män, och ändå frukta vi att tala uppriktigt med hvarandra. Vi äro intelligenta män, och ändå hysa vi enfaldiga skrupler. Men vi måste ha en smula mod, vi måste visa en smula djärfhet och vara uppriktiga, mina herrar! Det är hvarken kung Henris smekungar eller svårigheten att närma oss hans person, som det gäller.
— Hvad nu? utbrast Chicot med vidt uppspärrade ögon. Han skärpte sin hörsel till det yttersta, för att icke ett enda ord skulle undgå honom.
— Det som egentligen upptager allas våra tankar är rikets omöjliga styrelse, fortsatte grefve de Monsoreau. Den är outhärdlig för Frankrikes adel. Litanior och despotism, andaktsöfningar och orgier, ett ytterligt slöseri vid fester, som väcka hela Europas åtlöje, och en lika ytterlig sparsamhet i fråga om allt som rör krigföring, vetenskap och konst. Detta är hvarken okunnighet eller svaghet, mina herrar, det är ett rent vanvett!
En dof tystnad följde på dessa ord, så mycket betydelsefullare som hvar och en hörde sina egna tankar återgifvas och ryste under medvetande om, att han själf stod på alldeles samma ståndpunkt som den talande. Herr de Monsoreau förstod mycket väl den djupa tystnadens betydelse och han fortsatte:
— Böra vi finna oss i att lefva under en vanvettig, slö och orkeslös kung, medan ändra nationer föras framåt genom bloddop? Alla de andra arbeta med ära för ett visst mål, men vi sofva fortfarande. Mina herrar! Förlåt, att jag säger det inför en prins, som kanske på grund af släktskapens band skall klandra min djärfhet — men sedan fyra år tillbaka regeras vi ej af en kung, utan af en munk.
