— 216 —
Därefter doppade han pekfingret i smörjelsen, drog därmed ett kors öfver hertigens hjässa och sade:
— Jag smörjer dig till konung i Faderns, Sonens och den helige Andes namn!
Nästan i samma ögonblick torkade korgossen bort oljan med ett guldbroderadt kläde, hvarefter kardinalen tog kronan med bägge händerna och sänkte den öfver hertigens hufvud, likväl utan att låta den beröra hans hjässa, Hertigen af Guise och herr de Mayenne trädde nu äfven fram och fattade kronan från hvar sitt håll.
Kardinalen, som endast höll kronan med vänstra handen, lyfte välsignande den högra öfver prinsens hufvud.
— Måtte Gud kröna dig med ärans och rättvisans krona!
Nu först trycktes kronan ned på hertigens hufvud.
— Mottag denna krona i Fadrens, Sonens och den helige Andes namn!
Den darrande hertigen kände kronan tynga på sin hjässa och förde instinktmässigt upp sin hand till densamma.
Nu ljöd korgossens klocka, och alla de närvarande sänkte sina hufvud i bön.
Men plötsligt reste de sig åter, drogo sina svärd och ropade i korus: Lefve kung Francois III!
— Sire, sade kardinalen till hertigen af Anjou, från och med denna dag är det ni som regerar öfver Frankrike, ty ni är smord till kung af påfven Gregorius XII, hvars representant jag är.
— Att jag inte skall vara koppärrig, knotade Chicot.
— Mina herrar! sade hertigen af Anjou, sedan han rest sig med stort majestät, jag skall aldrig förgäta de trettio franska ädlingar, som först ansågo mig värdig att vara deras härskare. Farväl, mina herrar! Måtte Gud beskydda och bevara er!
Kardinalen och hertigen af Guise bugade sig djupt. Men Chicot, som såg dem från sidan, märkte, att de båda lothringska prinsarna väx-