— 227 —
På grund af den lugnande försäkran, som Saint-Luc hade gifvit sin hustru — och kanske äfven i anledning af den ömma kyssen — hade det unga paret något längre fram på dagen tagit in på ett litet värdshus i byn Courville, fyra mil från Chartres, där de stannade hela dagen och följande natt, sorgfälligt instängda i sitt lilla rum. Efter frukosten hade de nämligen tillsagt värden, att ingen fick störa dem förrän följande morgon, emedan de voro ytterligt uttröttade efter en lång resa och ville hvila ut ordentligt.
Det är också på förmiddagen följande dag vi finna det unga paret på vägen från Chartres till Nogent. De kände sig nu allt säkrare och färdades icke längre som flyktingar, utan som ett par lössläppta skolpojkar, som oupphörligt skämtade med hvarandra — stannade för att låta sig beundras af kamraten, för att bryta de första bladknopparna, söka efter mossa och glädja sig åt solstrålarnas reflex på fågelvingar och i källsprång.
— Guds död! utbrast plötsligt Saint-Luc, hvad det ändå är härligt att vara fri! Har du någonsin förut i hela ditt lif känt dig så fri som nu, Jeanne?
— Jag? utbrast den unga hustrun glädtigt, nej, aldrig! Detta är första gången jag hämtar frisk luft efter behag! Min far var misstänksam och min mor satt alltid inne — jag fick aldrig gå ut utan guvernant, två kammarjungfrur och lakej. Jag har knappt beträdt en gräsmatta sedan min barndom, då jag lekte med min väninna Diana i Méridors skogar, där vi sprungo i kapp och hade förtjusande roligt tillsammans. Men du, min älskade, du har åtminstone haft din frihet!
— Jag?
— Naturligtvis — du som är man!
— Nej du, aldrig? Jag är ju uppfostrad tillsammans med dåvarande hertigen af Anjou. Han tog mig först med till Polen och sedan tillbaka till Paris. Etikettens fordringar ha aldrig tillåtit mig att lämna honom. Så snart jag försökte det, har han jämrat och klagat: Jag har så tråkigt, min vän! Kom och leds tillsammans med mig! Fri? Jo visst ock! Med korsetten som hotat att kväfva mig, med det kolossala halskråset som vill skära strupen af mig, med det friserade håret och baretten sedan — baretten, som fästes med nålar! Nej, nej, min dyra Jeanne — jag tror, att jag har haft ännu mindre frihet än du. Men så njuter jag nu af den så mycket mer. Lefve friheten! Lefve allt godt! Hvarför skall man beröfva sig det, då man kan slippa?
— Men om man får fatt i oss igen, sade madame de Saint-Luc med en orolig blick bakom sig, om man för oss till Bastiljen?
— Om vi bara få vara tillsammans, min lilla hustru, så vore det ju inte så svårt. Hela dagen i går voro vi ju lika instängda som ett par statsfångar, men vi hade inte allt för tråkigt i alla fall.
