— 238 —
alls numera. Gamla ögon tåla inte vid att gråta — tårarna bränna och fräta.
— Ack, min käre baron, jag förstår nog att er syn har blifvit mycket försvagad, utropade Jeanne, ty eljes hade ni nog känt igen mig oaktadt min pagedräkt. Behöfver jag verkligen säga mitt namn?
— Ja, ja, svarade baronen, jag säger er ju, att jag ingenting ser.
— Nåväl! Jag är madame de Saint-Luc!
— Saint-Luc! upprepade den gamle. Jag känner ingen med det namnet.
— Men mitt flicknamn känner ni så mycket bättre, sade den unga damen skrattande, ty då hette jag Jeanne de Cossé-Brissac.
— Ack, min Gud, min Gud! utropade den gamle mannen och försökte att med sina darrande händer öppna barrièren framför bron,
Jeanne förstod ingenting alls af detta mottagande, som var så helt olika det hon hade väntat, men hon ansåg, att baronens besynnerliga sätt måste tillskrifvas hans höga ålder och försvagandet af han själsförmögenheter. Då hon nu emellertid såg att hon var ihågkommen, hoppade hon af hästen och tog den gamle mannen i famn så som hon brukade. Men när hon tryckte sin kind intill hans, kände hon att den var våt af tårar.
— Han gråter af glädje! tänkte hon. Ja så är det — hjärtat förblir dock alltid ungt.
— Kom! sade baronen, efter att ha omfamnat Jeanne.
Och, som det tycktes, utan att alls lägga märke till hennes båda reskamrater, vände baron de Méridor om mot slottet med lika långsamma och afmätta steg som han kommit, och följd på samma afstånd af de båda hundarna, som endast likgiltigt betraktat och vädrat på de nykomna.
Slottet hade ett märkvärdigt dystert utseende; alla fönster voro tillslutna, och där rådde en graflik tystnad. En och annan svartklädd tjänare förrättade med allvarlig uppsyn sina sysslor. Saint-Luc kastade en förvånad och frågande blick på sin hustru.
Jeanne förstod hans undran, och då hon äfven för egen del var ifrig att få gåtan löst, gick hon fram till baronen och fattade hans hand.
— Hvar är Diana? sade hon. Kanske hon olyckligtvis inte är. hemma?
Den gamle mannen stannade som träffad af åskan och betraktade sin följeslagerska med en min af den största förskräckelse.
— Diana! upprepade han.
Då baronen uttalade sin dotters namn, höjde de båda hundarne plötsligt på hufvudet och läto höra en sorglig klagan.
Bussy kunde ej afhålla sig från en rysning. Jeanne såg på Saint-Luc, och han stannade, oviss om han skulle fortsätta eller vända om.
— Diana! upprepade gubben ännu en gång, som om han hade
