— 6 —
Henri III brast i skratt. Vid den siste Valois’ hof åtnjöt narren Chicot samma frihet, som Triboulet trettio år förut hade haft vid François I:s och Langely fyrtio år senare fick vid Louis XIII:s.
Chicot var icke en vanlig sorts narr. Innan han blef kallad Chicot, hade han hetat de Chicot. Han var en adelsman från Gascogne, som efter hvad man påstod, hade blifvit misshandlad af herr de Mayenne i anledning af ett rivalskap i kärleksväg. Den simple adelsmannen hade blifvit gynnad af den sköna framför den furstlige tillbedjaren, men han måste efteråt ta sin tillflykt till Henri III. Det beskydd, som Charles IX:s efterträdare hade gifvit Chicot vedergällde han emellanåt med ganska bittra sanningar.
— Hvad ser jag, mäster Chicot? utbrast kungen. Två kungar på en gång — det är väl ändå litet för mycket.
— Nå, så låt mig få behålla kungens roll ensam; du kan ju spela hertigen af Anjou! Om man tar dig för honom, skall man kanske säga dig saker, som upplysa dig om — inte hvad han tänker, men hvad han gör.
— Du har rätt, sade kungen och såg sig omkring med missnöjd min. Min bror af Anjou tycks inte vara här.
— Så mycket större skäl för dig att uppträda i hans stad och ställe! Det är således afgjordt — jag är Henri, och du är François! Jag tronar som kung, och du dansar — jag sköter allt det narrspel, som tillkommer den, som bär kronan, och under tiden får du roa dig en smula, stackars kung! Kungen såg på Saint-Luc.
— Du har alldeles rätt, Chicot, sade han, jag skall dansa.
— Jag misstog mig ju i grund, då jag trodde, att kungen var ond på oss, tänkte Brissac. Han är ju tvärtom vid ypperligt lynne.
Den gode marskalken sprang nu förnöjd omkring bland sina gäster och meddelade dem sin belåtenhet. Han lyckönskade sig af allt hjärta till att ha gifvit sin dotter åt en man, som stod så högt i gunst hos hans majestät.
Saint-Luc hade emellertid närmat sig sin hustru. Mademoiselle de Brissac var ingen skönhet, men hon hade ett par förtjusande svarta ögon, hvita tänder och en bländande hy; hennes utseende var verkligen intagande.
— Hvarför har man trott, att kungen vore förargad på mig? sade hon till sin man, ständigt upptagen af samma tanke. Han möter ju oupphörligt min blick med ett småleende.
— Så sade du inte, då vi begåfvo oss från middagen, min dyra Jeanne! Du förklarade då, att hans ögon skrämde dig.
— Hans majestät var förmodligen vid dåligt lynne, sade den unga hustrun, — men nu däremot …
— Nu är det mycket värre än så, afbröt Saint-Luc. — Kungen småler med sammanpressade läppar. Jag skulle tycka bra mycket bättre
