— 250 —
tigt vacker och präktig flicka. Hon är två tum längre än jag och skulle ledigt kunna ta mig i kragen och lyfta mig på rak arm, hvilket för öfrigt i hög grad skulle bidraga till att utveckla hennes armmuskler. Denna fysiska kraft inger mig en riktig dyrkan, och det smickrar henne. Och som jag alltid ger vika, disputera vi aldrig. För öfrigt har hon en talang till.
— Hvad då?
— Hon sladdrar nästan oafbrutet.
— Verkligen?
— Och på det sättet får jag veta allt, som händer hos hennes matmor. Nå, hvad säger ni nu? Jag trodde, att ni inte skulle bli missnöjd med att kunna få underrättelser därifrån.
— Det är en lycklig slump som har fört dig i min väg, Rémy! Och du blir nu mottagen där borta?
— I går afton framåt tolftiden gjorde jag mitt inträde i huset på tåspetsarna genom den famösa gallerporten, ni vet.
— Men hur har du kommit därhän?
— Det skall jag strax berätta. Jag upptäckte redan de första dagarna, att föremålet för min blifvande kärlek brukade gå ut för att göra uppköp mellan åtta och nio på morgnarna. Och så gick jag och mötte henne.
— Kände hon igen dig?
— Genast! Hon skrek till och sprang sin väg.
— Och du?
Jag sprang naturligtvis efter, men jag hade rätt svårt att hinna upp henne. Det lyckades likväl till sist. Herre Jesus! skrek hon. Heliga jungfru! skrek jag. Doktorn! flämtade hon. Den vackra hushållerskan! flämtade jag. Hon drog på munnen och sade: Ni misstar er, min herre, jag känner er alls inte. — Men jag känner er så mycket bättre, svarade jag, ty sedan tre dagar lefver jag inte för annat än att dyrka er! Jag bor inte längre kvar vid rue Beautreillis — jag har hyrt rum i er närhet bara för att få se er gå ut och in! Och därför, om ni än en gång skulle behöfva mig för att plåstra ihop sårade adelsmän, så skall ni inte söka mig i min forna bostad, utan i den nya! — Tyst, för Guds skull! sade hon. Ja, ser ni nu, att jag hade rätt! svarade jag. Och så var bekantskapen gjord.
— Och nu?
— Nu är jag så lycklig som en älskare gärna kan vara — med Gertrude. Allting är ju relativt här i världen. Men min största lycka är att jag på detta sätt kan vara er till gagn, herr grefve.
— Men om hon fattar misstankar?
— Det gör hon inte. Jag har inte ens talat med henne om er. Inte kan den stackars kirurgen Rémy ha sådana bekanta som den ädle
