— 257 —
— Diana! Diana! utropade baronen. Betänk, att han har räddat dig!
— Ja! inföll häftigt Bussy, som nu för första gången öfverskred de gränser hans klokhet och grannlagenhet hade utstakat, men om nu faran var vida mindre än ni trodde, om den — hvad vet jag? — rent af var fingerad! Hör på, herr baron! Här finns ännu mysterier att klargöra, och jag skall bringa dem i dagen! Och det skall jag säga er, baron, att om jag hade haft den lyckan att vara i herr de Monsoreaus ställe, så skulle också jag ha räddat er vackra, oskyldiga dotter från vanära, men vid lefvande Gud — jag skulle aldrig ha tagit betaldt för det!
— Han älskade henne, sade herr de Méridor, som nu började inse, att herr de Monsoreau hade handlat mindre honnett, och man måste väl därför ha öfverseende med honom.
— Än jag då! utbrast Bussy, tror ni inte, att …
I samma ögonblick hejdade han sig, förskräckt öfver den bekännelse, som så obetänkt höll på att gå öfver hans läppar. Men den strålande glöden i hans ögon afslutade den påbörjade frasen. Och Diana förstod honom utan ord.
— Min vän, min bror — ty ni har förtjänt båda dessa benäm-
