— 270 —
till marken, som om hans ben nekat att göra tjänst. Han hade hört bullret af hofslag från stadsporten.
I nästa ögonblick nalkades tre män — två af dem voro tydligen lakejer — ridande på tre präktiga mulåsnor och försedda med tre duktiga nattsäckar. De färdades långsamt ut från Paris genom porte Bordelle. När mannen bakom stenhögen fick se dem, kröp han ihop så mycket han kunde och drog sig bakom den tjockaste trädstammen, hvarifrån han höll skarp utkik.
De tre ryttarna färdades förbi utan att se honom, eller åtminstone utan att fästa någon uppmärksamhet vid honom, medan han däremot tycktes sluka dem med ögonen.
— Det är min närvaro som har hindrat denne man från att begå ett brott, sade Gorenflot för sig själf. Min härvaro är således ett bevis på försynens nåd — men det fordras ännu ett sådant bevis, om jag skall få någon frukost.
Sedan de ridande hade färdats förbi, gick spejaren åter in i huset. — Godt! sade Gorenflot belåten, om jag inte bedrar mig allt för mycket, så ville den där spionen inte gärna bli sedd. Jag är således i besittning af en hemlighet, och jag kan sälja min tystlåtenhet.
Munken begaf sig oförtöfvadt mot huset där den andre gått in, men ju närmare han kom, desto tydligare påminde han sig spejarens martialiska hållning, hans långa värja och morska uppsyn, och han sade för sig själf:
— Jag tror bestämdt att jag hade orätt nyss — en sådan karl låter nog inte skrämma sig.
När han kom till porten var denna hans öfvertygelse fullkomligt stadgad. Han stannade och ref sig bakom örat. Plötsligt flög en ljusglimt öfver hans ansikte.
— Jag har en idé! sade han.
Detta var någonting så märkvärdigt, att det rent af förvånade honom själf. Men redan på den tiden var nöden uppfinningarnas moder.
— Och min idé är alls inte dum, mumlade Gorenflot. Jag skall säga till honom så här: Hvarje människa har sina planer, sina önskningar och förhoppningar — jag skall bedja för er framgång, min herre, om ni vill ge mig någonting! Har han nu dåliga planer, hvilket jag inte betviflar, så behöfver han i dubbel måtto att man beder för honom, och han ger mig säkert en allmosa. Jag skall sedan begära råd af förste skriftlärde jag möter, hur jag skall förhålla mig med förböner i tvistiga fall — sedan får han bära ansvaret. Att jag har frukosterat på allmosan förut, det hör inte dit.
Helt förnöjd öfver sitt beslut, stödde sig Gorenflot mot muren och väntade.
