— 310 —
het den där anmärkningen om saliska lagen. Men det är egentligen en farlig sak att äga ett så djupgående snille som ni, herr David! Det kan lätt föra en i galgen, Också känner jag det djupaste intresse för er, och jag har sagt till mig själf: Skulle jag väl kunna låta hänga den hederlige herr David, den skicklige fäktaren, den framstående akrobaten och dessutom en af mina synnerligt goda vänner — då jag inte allenast kan rädda honom från galgen, utan äfven bereda honom en sorgfri framtid? Nej, det skall inte ske! Och när jag hörde talas om er resa, fattade jag det bestämda beslutet, att ingenting skulle få hindra mig att resa tillsammans med er, eller rättare sagdt, efter er. Ni lämnade Paris genom porte Bordelle, eller hur! Jag spionerade på er — ni såg mig inte, ty jag var omsorgsfullt gömd — och allt sedan dess har jag följt er hack i häl hit till Lyon. En timme senare än ni tog jag in på samma hotell, i rummet invid ert — ni kan ju förstå, att jag ej ville förlora er ur sikte här, sedan jag hade gjort mig mödan att följa er så länge. Jag borrade ett litet hål i väggen mellan våra rum, för att få nöjet att observera er emellanåt, och jag tillstår, att jag unnade mig detta nöje flera gånger om dagen. Så blef ni sjuk. Värden hade velat bli af med er — men ni hade stämt möte här med herr de Gondy och var rädd att han ej skulle få rätt på er, om ni flyttade, eller att han åtminstone ej skulle kunna finna er genast. Ni tog därför er tillflykt till en febersjukdom — jag var endast till hälften duperad af den. Men ni kunde ju också vara sjuk på allvar — vi äro alla dödliga, jag skall om en stund försöka öfvertyga er därom — och därför skickade jag min reskamrat, en hederlig munk, in till er, för att försöka omvända er. Men förhärdad i synd som ni är, föredrog ni att sticka ihjäl den stackars munken, förgätande att det står i skriften: Den som tager till svärd, han skall förgås med svärd. Då begaf jag mig åter hit och nu säger jag till er: Hör på — vi ä' gamla vänner, eller åtminstone gamla bekanta, vill ni göra upp saken?
— Hur skulle det gå till?
— Så som det skulle ha skett, om ni verkligen hade varit sjuk, om min vän Gorenflot hade biktat er och ni hade lämnat honom det begärda papperet. Då skulle jag ha förlåtit er och till och med kunnat bedja för er själs ro. Nåväl! jag vill inte vara mera fordrande mot er som lefvande, än om ni vore död. Herr David! Ni är en man med lysande talanger — fulländad fäktare och ryttare, utstuderad i konsten att chikanera folk och stoppa stora summor i fickan — det vore ju skada om en så begåfvad man skulle helt plötsligt försvinna från vårt klot, där han är bestämd att göra en lysande karriär. Sluta upp med alla konspirationer, ha förtroende för mig, bryt med Guiserna och ge mig ert papper — och jag svär vid min adelsmannaära, att jag sedan skall stifta frid mellan er och kungen.
