— 322 —
— Att jag blir grundligt bedragen, menar du väl? —
— Å — det är sant! Jag glömde fortsättningen. —
— Den eländige bedragaren! Och så lät han mig tro att hon var död … —
— Medan han stal henne själf! Ja, det var utan tvifvel ett bofstreck. Men kärleken är herr de Monsoreaus ursäkt, — tillade Bussy med skärande ironi.
— Tror du det? — sade hertigen hånfullt.
— Jag rättar i det fallet min åsikt efter ers höghets, — svarade Bussy.
— Nå, hvad skulle du nu göra i mitt ställe? Men säg mig först hvad du vet om hans förräderi. —
— Han har låtit den unga damens far tro, att det är ni som har enleverat henne. Sedan erbjöd han sig som hjälpare. Han infann sig på Beaugé med ett bref från herr de Méridor, förde en båt intill slottsmuren och hjälpte fången att fly. Så förde han Diana till Paris, inneslöt henne i det hemlighetsfulla huset, som ni känner till, och skrämde henne slutligen till att bli hans hustru. —
— Kan man inte kalla detta för det skändligaste bedrägeri? — utbrast hertigen.
— Men det står under skydd af ers höghets eget beteende, — svarade Bussy med sin vanliga oförskräckthet.
— Jag skall hämnas på honom, Bussy! —
— Ni? Det menar ni väl inte, ers höghet! —
— Huru så? —
