— 327 —
— När ers majestät behagar! — Det lär finnas godt om vildsvin i Saint-Germain-en-Loge. —
— Vildsvinsjakten är farlig, — inföll Chicot. — Kung Charles IX höll ju på att bli dödad under en vildsvinsjakt, eller hur? Och så ä’ spjutskaften så hårda — vi få valkar i våra små händer af dem, min son! —
Herr de Monsoreau kastade en skarp sidoblick på Chicot.
— Din öfverhofjägmästare måste nyligen ha råkat på en varg, — sade Chicot till Henri.
— Huru så? —
— Därför att vilddjurets blick. har smittat af sig på honom, sade narren. Herr de Monsoreau bleknade af harm och vände sig till Chicot, sägande:
— Herr Chicot! Jag är föga van vid narrars manér, emedan jag har varit så sällan vid hofvet, men jag vill bara säga er, att jag inte tycker om att bli förfördelad i min kungs närvaro, i synnerhet när det gäller saker som röra min tjänst. —
— Ni tycks verkligen vara bra olik oss hofmän, — sade Chicot. — Vi skratta alltid med full hals åt alla narrstreck. I synnerhet ha vi haft roligt åt lille Henris sista! —
— Hvad menar ni? — frågade herr de Monsoreau.
— När han utnämnde er till öfverhofjägmästare, förstås! Den käre Henri är ju inte narr till professionen, men nog tycks han emellanåt vara bra mycket galnare än jag. —
Monsoreau gaf Chicot en ursinnig blick.
— Seså, seså — låt oss nu tala om andra saker, mina herrar, — sade Henry lugnande.
— Kanske om den heliga jungfruns undergörande lintyg? — sade Chicot.
Nu vände kungen sig ifrån honom och började ett samtal med någon i närheten.
— Herr Chicot, — sade Monsoreau med sänkt röst, — var god och utan uppseende invänta mig i den där fönsternischen! —
— Hvarför det? — frågade Chicot. — Men hjärtans gärna för resten. —
— Låt oss då genast dra oss afsides! —
— Ända inåt den allra djupaste skog, om ni så vill, herr de Monsoreau. —
— Sluta upp med edra galenskaper, de tjäna ingenting till då ingen finns som skrattar åt dem, — sade Monsoreau sedan de hade kommit in i fönsternischen. — Hör nu noga på, herr narr, ty det är allvar det gäller! Ni står nu inför en adelsman, som förbjuder er — märk väl! — förbjuder er att skratta åt honom! Och det är nog så godt att ni
