— 340 —
— Ja.
— Ers höghet lofvar att försona mig med baron de Méridor?
— Ja.
— Ers höghet undertecknar mitt äktenskapskontrakt med mademoiselle de Méridor?
— Ja, svarade hertigen med kväfd röst.
— Och ers höghet skall hedra min hustru med ett vänligt småleende, då jag presenterar henne i drottningens aftoncirkel?
— Ja, svarade hertigen. Är detta allt?
— Det är allt hvad jag begär, ers höghet.
— Nåväl, gå! Ni har mitt ord på att det skall ske.
— Och ni behåller er plats på Frankrikes tron, där jag har placerat er, hviskade Monsoreau i hertigens öra. Farväl sire.
Denna gång talade grefven så sakta, att den farliga titeln tycktes behaga hertigen mycket väl.
— Nu återstår bara att få veta, hvarifrån hertigen har fått sina underrättelser, tänkte öfverhofjägmästaren då han gick.
XXXVI.
KUNG HENRI HÅLLER KONSELJ.
Samma afton presenterade herr de Monsoreau sin grefvinna i de båda kungliga damernas cirkel.
Henri hade gått tidigt till sängs, sedan herr de Morvilliers hade underrättat honom, att stor konselj måste hållas följande dag.
Kungen gjorde icke kansleren en enda fråga om hvad det gällde. Det var sent och Henri III var sömnig. Till konseljen bestämdes en timme då man antog att hans majestät hade sofvit ut.
Den hedervärde kansleren kände fullkomligt sin härskare. Han visste, att om kungen vore sömnig eller hungrig, skulle han aldrig med behöflig uppmärksamhet lyssna till de meddelanden som måste göras.
Han visste också att Henri ofta plågades af sömnlöshet — den som bör vaka öfver andras ro blir själf emellanåt utan sömn — och han beräknade, att kungen under natten skulle fundera öfver den utsatta sammankomsten och arbeta sig till ett visst intresse för den.
Och herr de Morvilliers’ förutsättning gick i fullbordan.
Henri vaknade efter att ha sofvit tre eller fyra timmar. Kanslerens begäran föll honom genast i tankarna, och han började fundera öfver orsaken. Han satte sig upp och grubblade, men så blef han trött att fundera ensam, steg upp, drog på sig kalsonger och tofflor och gick in
