— 345 —
— Jag säger sant, och jag skall bevisa det, förklarade Chicot bestämdt.
— Säg mig då hvar de sammansvurna bruka mötas?
— Mycket gärna! De mötas på stadens gator och torg — och deras kännetecken är att de ha kläder på sig som annat folk och röra på benen när de gå, svarade narren allvarsamt.
Alla skrattade. Herr de Morvilliers ansåg lämpligt att instämma i den allmänna munterheten, men han blef snart åter allvarsam.
— Min agent har emellertid öfvervarit en af deras sammankomster, och det på en mötesplats, som herr Chicot inte tycks känna till.
Hertigen af Anjou blef mycket blek.
— Hvar var det? frågade Henri.
— I Sainte-Genevièves klosterkyrka.
Chicot släppte pappersbåten, som han höll på med.
— Sainte-Genevièves klosterkyrka! upprepade kungen.
— Omöjligt! mumlade hertigen.
— Men det var ändå så! förklarade Morvilliers, nöjd med den effekt hans ord tycktes göra,
— Nå, hvad hade de för sig? frågade kungen. Fattade de några beslut?
— Ja. De skulle välja anförare, skaffa sig vapen, skicka delegerade till provinserna … Och på utsatt dag skulle alla ers majestäts ömt älskade hugenotter — just så föllo orden — massakreras.
