— 352 —
hufvudet. Och därför, ers majestät, behöfs det millioner som vakta på de idéer, hvilka äro fientligt sinnade mot den sanna religionen.
— Det går för tusan i våld med Frankrikes fyra hugenotter! — utbrast Chicot. — Jag beklagar dessa arma stackare af allt mitt hjärta!
— Och det är i och för detta öfvervakande jag vill be ers majestät utnämna ett öfverhufvud för den heliga Ligan, — förklarade hertigen af Guise.
— Har ni slutat, min kusin? — frågade kungen.
— Ja, och jag har talat så öppenhjärtligt som möjligt, ers majestät! —
Chicot drog en lång, hörbar suck och hertigen af Anjou smålog.
— Nåväl, hvad är nu er tanke om allt detta, mina herrar? — frågade Henri III sin omgifning.
Chicot svarade ej. Han tog sin hatt och sina handskar, grep tag i svansen på en lejonhud, släpade den till ett hörn i rummet och lade sig på den.
— Hvad gör du, Chicot? — frågade kungen.
— Det påstås, att natten ger goda råd, sire, — svarade narren. Och hvarför säger man så? Därför att man sofver under natten. Jag tänker sofva nu, sire — och i morgon, när jag är riktigt uthvilad, skall min kusin af Guise få svar. —
Han sträckte ut sig så lång han var.
Hertigen af Guise kastade en ursinnig blick på Chicot. Denne märkte det, ty han höll det ena ögat halföppet. I nästa ögonblick snarkade han som dånet af en jordbäfning.
— Hvad är ers majestäts tanke? — frågade hertigen.
— Jag tänker att ni har rätt nu som alltid, min kusin! Sammankalla de förnämsta af Ligan, kom hit i spetsen för dem, och jag skall göra det val som behöfs. —
— När, ers majestät? — frågade hertigen.
— I morgon. —
Medan han sade detta, delade han skickligt ett leende mellan de båda hertigarna.
François af Anjou gjorde min af att dra sig tillbaka med det öfriga hofvet. Men Henri III hejdade honom genast.
— Stanna, min bror, jag vill tala med er! — sade han.
Hertigen af Guise tryckte hastigt handen mot pannan, som om han måste sammanhålla en hel värld af tankar därinne, och aflägsnade sig med hela sin svit. Så snart han kom uti det fria, hördes samma lefverop och bifallssorl, som hade hälsat honom vid hans ankomst.
Och Chicot låg på lejonhuden och snarkade, men om hans sömn var verklig eller ej, det kunna vi ej svara för.
