— 356 —
som man inte kan lita på, Å, hvad det är härligt att en gång få tala fritt ur hjärtat, så som jag nu kan göra med er, min bror!
Chicot slöt åter sina ögon.
— Men när nu min kusin af Guise har framlagt den stora idén för mig, så bör han ju också få stå i spetsen för dess utförande, eller hur?
— Hvad säger ni, sire? utbrast hertig Francois flämtande af oro,
— På denna post behöfs en ädel furste — en skicklig härförare och underhandlare …
— Men, min bror, herr de Guise är redan tillräckligt mäktig.
— Ja visst! Men det är hans makt som gör min styrka.
— Hertigen af Guise har armén och borgerskapet i sina händer — kardinalen af Lothringen regerar kyrkan och Mayenne är ett redskap åt sina bröder. Ni lämnar mycket i deras våld!
— Det är sant. Jag har redan besinnat det, Francois.
— Det ginge väl ändå an, om Guiserna voro prinsar af Frankrike! Men nu tillhöra de ett hus, som alltid har rivaliserat med vårt.
— Där slog ni spiken på hufvudet, Francois! Jag trodde aldrig, att ni var så slug politiker! Det är just det, som gör mig mager och ger mig gråa hår. Ser ni Francois, det förgår knappt en enda dag, då inte någon af de tre Guiserna på något sätt rycker till sig någon slarfva af min kungliga makt, och det utan att jag kan göra något för att försvara den! Hade vi båda förut talat uppriktigt med hvarandra — hade jag vetat, huru fast jag kunde förlita mig på er — så skulle jag kanske ha hållit bättre stånd mot dem. Men nu är det för sent.
— Hvarför det?
— Därför att det inte skulle gå för sig utan strid, och det tröttar mig att strida. Jag kommer således att utnämna honom till chef för Ligan.
— Däri gör ni orätt, min bror, sade Francois.
— Men hvem skulle jag eljest nämna? Hvem skulle vilja mottaga detta farliga uppdrag? Ty ni förstår väl att det var hertigens önskan, att jag skulle välja honom? Och hvilken annan som blefve vald, skulle han betrakta som sin fiende.
— Välj då någon som är så mäktig, att hans och er makt i förening inte har någonting att frukta af Guiserna.
— Min käre bror, jag vet ingen som är i sådana förhållanden, sade Henri i nedslagen ton.
— Se er om bland er närmaste omgifning, sire!
— Där ser jag endast två verkliga vänner — er och Chicot.
— För tusan! Han måtte väl inte vilja spela mig något elakt spratt! tänkte narren.
Han tillslöt båda ögonen.
