Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 18 —

en stund med kungen, min dyra Jeanne! Jag måste tala några ord mellan fyra ögon med herr de Bussy, tillade Saint-Luc.

Jeanne gick. Hon förstod icke det ringaste af allt detta, men hon gjorde som hennes man bedt henne, emedan hon kände med sig att det var nödvändigt.

— Och hvad har ni att säga mig, herr de: Saint-Luc, frågade Bussy.

— Jag vill endast säga er, herr grefve, svarade Saint-Luc, att om ni händelsevis har någon rendez-vous i afton, så skulle ni göra klokast att uppskjuta det till i morgon, därför att gatorna i Paris äro mycket osäkra. Och om ni under vägen till ert rendez-vous händelsevis passerar Bastiljen, så bör ni afgjordt undvika hôtel des Tournelles, emedan där fins en vrå, hvarest flera män kunna hålla sig gömda. Det var bara det jag vill säga! Gud bevare mig från att kunna hysa minsta tvifvel om ert mod! Men betänk eder i alla fall!

I det samma hördes Chicot ropa:

— Saint-Luc! Min lille Saint-Luc! Hvarför smiter du undan på det där sättet? Du måtte väl se, att jag väntar på dig och vill återvånda till Louvren!

— Jag kommer, sire, svarade Saint-Luc och skyndade bort i den riktning, hvarifrån rösten hördes.

I narrens närhet stod Henri III, och en page höll redan kungens tunga, hermelinfodrade kappa i beredskap, medan en annan räckte honom hans långa handskar och den tredje höll den sidenfodrade sammetsmasken.

— Sire, sade Saint-Luc, bugande sig inför de båda Henrierna, jag skall ha den äran bära facklan framför er ända till edra bärstolar.

— Visst inte, sade Henri, Chicot får gå sin väg och jag min! Mina vänner äro allesamman pliktförgätna slynglar, som kunna låta mig återvända ensam till Louvren under det att de själfva äro ute på fastlagsupptåg. Jag har räknat på deras sällskap, men de ha svikit mig. Och du förstår väl, att du inte kan låta mig färdas ensam! Du, som är en gift och allvarlig man, får nu följa mig tillbaka till drottningen. Kom, min vän! Hallå där! En häst åt herr de Saint-Luc! — Men det kan också göra detsamma, återtog han, min bärstol är rymlig, där fins plats för två.

Jeanne Brissac hade uppfattat hvartenda ord af detta samtal. Hon ville tala, hon ville säga ett par ord till sin man och underrätta sin far, att kungen enleverade Saint-Luc. Men hennes man lade ett finger mot sin mun till tecken, att hon skulle vara syst och försiktig.

— För all del! sade han sakta, när jag nu ändtligen har ställt mig någorlunda med hertigen af Anjou, så skola vi inte stöta oss med