— 368 —
de Morvilliers, om han icke hade känt sina goda parisare så väl — högljudda och bråkiga, men ur stånd att göra något ondt, så vida ingen af elakhet dref dem därtill, eller någon oförståndig fiende retade dem.
Det som mycket bidrog till taflans brokiga färgton och äfven förhöjde sorlet var att en massa kvinnor äfven hade lämnat hus och hem och följt sina män och anförvanter ut på gatorna. Många hade till och med tagit barnen med sig — och det föreföll mycket märkvärdigt att se de små släpa på sina fäders ofantliga skjutvapen, deras otympliga sablar och hemska hillebarder. Under alla tider och vid alla tillfällen har man sett gatpojkarna i Paris gärna släpa med sig ett vapen innan de ännu orkat lyfta det, eller beundra andras, om de icke haft något själfva.
Från en skara, som föreföll lifligare än alla andra, blixtrade en mängd gamla värjor, som höjdes mot skyn, och när skaran tågade förbi bostäder, som innehades åf hugenotter, skakades vapnen hotfullt, under det att barn och fäder skreko om hvarandra: Död åt hugenotterna! Till bålet med kättarna! Dessa rop lockade först skrämda ansikten till fönsterna och föranledde sedan att tunga riglar skötos för portarna. Hvarefter den skrålande skaran, stolt öfver att ha skrämt någon räddare än de själfva, triumferande fortsatte sin väg, för att upprepa samma scener på annat håll.
På rue de l'Arbre-Sec var trängseln synnerligt stor. Gatan var bokstafligen spärrad af folk, och den kompakta massan rörde sig tumultariskt i riktning mot värdshuset Belle Étoile, hvars skylt — en höna på azurblå botten — lyste på långt håll i lyktskenet.
På värdshusets tröskel stod en man i yllemössa. Med ena handen svängde han ett draget svärd, den andra viftade med några pappersark med åtskilliga påskrifter. Och han skrek oafbrutet:
— Hitåt! Hitåt, alla goda katoliker! Stig in på Belle Étoile, där finner ni allt, hvad edra hjärtan kunna åstunda! Kom, kom! Nu är stunden inne att de onda skola skiljas från de goda — agnarna från hvetet. Kom och skrif edra namn, ni som kunna skrifva! Och den som inte kan det, kan ändå uppge sitt namn antingen till mig, mäster La Hurière, eller också till mitt biträde Croquentin!
Den sistnämnde stod bredvid sin husbonde, klädd i hvitt och med ett rep om lifvet, hvari en köksknif och ett skrifdon hängde och dinglade. Han skref på förhand upp de närmast ståendes namn och däribland sin husbondes.
— Lefve mässan! Lefve den sanna religionen! skrek La Hurière. Skrif ert namn för den sanna religionen!
Hans röst var hes af ansträngning och blef allt hesare, hvilket icke var underligt, emedan hans entusiastiska skriande hade räckt sedan klockan fyra på eftermiddagen.
