— 380 —
säger ingenting! Det viktigaste är i alla fall att jag får veta allting, ty i grund och botten är det ändå jag som regerar.
Chicot gjorde ett högt skutt och grimaserade förnöjdt, och begaf sig samma väg tillbaka som han hade kommit.
— Kärleken är ändå någonting! — sade gaskognaren tankfullt efter en stund. — Men d'Aubigné hade rätt — den gode Henri af Navarra förälskar sig alldeles för mycket och för ofta. För ett år sedan kom han till Paris för madame Sauves skull, och nu hade han en annan liten förtjuserska i sällskap. För öfrigt, om Henri af Navarra verkligen eftersträfvar Frankrikes tron, stackars gosse, bör han väl också tänka en smula på att rödja sina fiender herrarna af Guise ur vägen. Jag tycker riktigt om honom, när jag tänker rätt på saken. Och jag kommer inte att säga ett ord om det jag nu har sett och hört. —
Just nu vände en skara druckna medlemmar af Ligan in på rue de la Feronnerie, skrikande: — Lefve mässan! Död åt béarnaren! Till slaktbänken med hugenotterna! Till bålet med alla kättare! —
Den tunga karossen hade emellertid hunnit omkring hörnet vid kyrkogården Saints-Innocents och in på rue Saint-Denis.
— Låt mig nu tänka efter hvad jag har sett i kväll! Jag har sett kardinalen af Guise — jag har sett hertigen af Mayenne — jag har sett kung Henri af Valois — jag har sett kung Henri af Navarra! Men det fattas en i den furstliga samlingen, och det är hertigen af Anjou. Honom måste jag ta reda på! Hvar kan jag ha min käre François III? Mitt hjärta törstar efter hans åsyn.
Chicot gick med raska steg bortåt kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois.
Han var emellertid icke den ende, som sökte efter hertigen af Anjou och oroade sig öfver hans frånvaro. Äfven Guiserna sökte honom öfverallt, men lika fruktlöst som Chicot. Hertigen af Anjou var likväl icke den, som oklokt utsatte sig för någon fara, och vi få sedermera se, hvilka försiktighetsmått som höllo honom skild från hans vänner.
En gång trodde Chicot sig ha funnit honom. En stor folkmassa hade samlats utanför en vinhandlares butik på rue Béthisy, och midt i hopen såg Chicot herr de Monsoreau och hertigen af Guise.
— Där har jag räfvens svans — då kan han själf inte vara långt borta! — tänkte narren.
Men Chicot bedrog sig. Herr de Monsoreau och hertigen af Guise voro upptagna af att ytterligare traktera en berusad talare, för att därigenom uppmuntra hans ordflöde.
Och talaren var broder Gorenflot, och munken var dödfull. Han berättade vidt och bredt om sin resa till Lyon, och att han där på ett värdshus hade varit nödsakad att duellera med en ursinnig calvinist.
Hertigen af Guise lyssnade tydligen med det allra största intresse.
