Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/402

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 382 —

att här icke var någon tid att förlora. Han skar hastigt af grimskaften, hvarmed hästarna i hans närmaste närhet voro bundna, och gaf djuren några väldiga rapp. De skrämda hästarne rusade in bland folkmassan, som under stor panik flydde åt alla håll, i synnerhet som ett skrik: — — elden är lös! — hade väckt allas förfäran och upprepades från mun till mun. Som en pil störtade Chicot fram till Gorenflot och grep Panurge i tygeln samt drog henne åt motsatt håll mot de flyende, hvarigenom ett ansenligt afstånd snart lades mellan munken och hertigen af Guise — ett afstånd, som genast fylldes af nya myllrande massor af folk.

Chicot drog nu åsnan intill en gallerport i muren vid kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois och placerade den tätt intill gallret som en staty.

— Fyllhund! Usling! Förrädare! — dundrade Chicot. — Du förråder således din vän för en kanna vin? —

— Å, å — herr Chicot! — stammade munken.

— Jag ger dig föda och tak öfver hufvudet, — fortfor Chicot, jag fyller din mage med mat och dina fickor med pengar, och du säljer din välgörares hemligheter! —

— Ack, käre vän! — sade Gorenflot gråtande.

— Tig! Du är ingenting annat än en parasit, som måste tuktas! —

Den tjocke, kraftige munken, som i sin fylla var vanmäktig som ett barn, förmådde icke röra ett finger till sitt försvar, då Chicot skakade honom med hela sin kraft.

Panurge protesterade genom sparkar, som icke träffade, mot det våld, som öfvades mot hennes herre, och Chicot lät nu en skur af kraftiga käppslängar hagla öfver både ryttare och djur.

— Slår ni mig? — jämrade munken. — Slår ni er vän, herr Chicot? —

— Du får hvad du har förtjänt, ditt kreatur! —

— Å, om jag vore fastande! — skrek Gorenflot häftigt.

— Då skulle du naturligtvis slå igen! Slå din vän! —

— Ni slår ihjäl mig, herr Chicot! —

— Det vore det rätta! —

Natten fortfor att prygla den berusade munken, som nu började vråla af alla krafter.

— Seså! Håll dig nu fast i sadeln, rid till Corne-d'Abondance och gå där och lägg dig vackert!

— Jag ser inte vägen för gråt, — pustade munken.

— Så får jag väl lof att ledsaga dig dit, — sade Chicot.

Han fattade tygeln och drog åsnan med sig, under det att Gorenflot hade största möda att hålla sig kvar på sin gångares rygg.

På detta sätt färdades de fram öfver flera gator och broar — munken gråtande och narren dragande åsnan med sig.