Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 21 —

gorna. I natt är det lika kallt som vi hade i Warschau, när kung Henri var kung af Polen. Om det fortfar så här, få vi sprickor i skinnet.

— Du gnäller som en kvinna, Maugiron, sade en annan. Inte är det varmt, det medger jag, men drag upp kappan för ansiktet och stoppa händerna i fickorna, så känns inte kölden så svår.

— Du pratar, Schomberg! sade en tredje. Det hörs nog, att du är tysk. Mina läppar blöda, och mustaserna äro fulla med ispiggar.

— Jag tycker det är värst med händerna, sade en fjärde. Jag vill våga att mina äro alldeles förfrusna.

— Hvarför tog du inte din mammas muff, stackars Quélus? sade Schomberg. Hon hade säkert gärna lånat dig den, i synnerhet om du hade talat om för henne, att du gick ut för att befria henne från den älsklige Bussy, som hon håller ungefär lika kär som pesten.

— Ni måste ha lite tålamod, förmanade en femte hviskande röst. Jag är viss om att ni snart få skäl att klaga öfver att ni ha det hett nog.

— Måtte Gud göra dig till en sann profet, d'Épernon, sade Maugiron, i det han häftigt gned sina skosulor.

— Det var inte jag som talade, sade d'Épernon, det var d'O. Jag tiger, därför att jag är rädd, att mina ord skola frysa till is.

— Hvad var det du sade, Maugiron? frågade Quélus.

— D'O sade, att vi snart skulle få det hett nog, svarade Maugiron, och då sade jag: Måtte Gud göra dig till en sann profet!

— Nå, jag tror att din bön redan är hörd, ty jag ser någonting närma sig på rue Saint-Paul.

— Misstag! Det kan inte vara han!

— Hvarför inte?

— Därför att han uppgaf annan väg.

— Som om det skulle vara någonting förvånande, om han hade fattat misstankar och ändrat sig?

— Det höres, att du inte känner Bussy! Där han har sagt att han går fram, där går han — om han också visste, att Lucifer sjelf hade lagt sig i försåt för att hindra honom.

— Där kommer nu i alla fall två individer, sade Quélus.

— Ja, sannerligen, upprepade två eller tre af de andra.

— Till strids således! sade Schomberg.

— Vänta ett ögonblick, sade d'Épernon. Vi ha ju inte för afsikt att döda goda borgare eller hederliga barnmorskor … Seså, nu stanna de!

De båda gestalterna, som hade upptäckts af de fem kamraterna, stannade verkligen liksom forskande, där rue Saint-Paul mynnade ut på rue Saint-Antoine.

— Å! utbrast Quélus. Kanske de ha sett oss?

— Prat! Vi se ju knappt hvarandra!