— 25 —
— Här ser ers majestät, huru man behandlar kungens vänner! — sade d'Épernon.
— Och hvem har behandlat dig så? — frågade kungen.
— Ert folk, sire — eller rättare sagdt hertigens! Man skrek: — Lefve Ligan! Lefve mässan! Lefve Guiserna! Lefve François! — Ja — lefve hela världen, men inte lefve kungen! —
— Hvad gjorde du dem för ondt? —
— Jag? Ingenting! Hvad skall en ensam man kunna göra folket för ondt? De kände igen att jag var en af kungens vänner — och det var alldeles nog. —
— Men Schomberg då? —
— Schomberg? —
— Ja, hvarför kom han dig inte till hjälp? Försökte han inte att försvara dig?
— Han hade nog att göra för egen räkning.
— Huru så!
— Jo, när jag såg honom sist, hade han fallit i händerna på en färgare, hvars hustru han hade tittat litet för nära på. Och den fördömde färgaren hade fem eller sex lärlingar till hjälp.
— Guds död! utropade kungen, och du har lämnat min stackars Schomberg i sticket! Han reste sig hastigt. Jag skall själf skynda honom till hjälp. Om också mina vänner öfverge mig, sade han med en hvass blick på Quélus och Maugiron, så skall ingen kunna säga, att jag har öfvergifvit dem.
— Tack, sire! sade en röst bakom Henri. Tack för er goda afsikt! Jag drog mig verkligen ur spelet på egen hand, men det var inte lätt.
— Å, det är Schombergs röst! ropade de andra i korus, Men hvar tusan håller du hus?
— Jag är ju här, för böfveln! Se ni mig inte? svarade rösten.
Från dunklet borta vid dörren syntes nu en skugga. närma sig — en underlig manlig figur.
— Är detta Schomberg? utropade kungen. Hvarifrån kommer du? Hvarför i all världen ser du så ut?
Och Schomberg visade sig vid närmare påseende vara från hufvud till fot genomdränkt med den grannaste blåa färg man någonsin kunde få se.
— De uslingarna! utbrast han. Jag undrar verkligen inte på, att alla människor sprungo efter mig.
— Men hur har det gått till? frågade Henri, Hur har du blifvit blå?
— De blötte mig i ett kar, de uslingarna! Jag trodde, att det var bara vatten i karet, men så var det indigo i stället!
