Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/431

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 27 —

— Det måste äfven jag, sade Schomberg och knöt ursinnigt sina händer. Och det var ändå inte allt.

— Hvad säger du, min stackars Schomberg? sade kung Henri. Tvingade de dig att ropa ännu mer?

— Nej, det gjorde de inte, och det var ju alldeles nog som det var! Men gissa hvem som gick förbi just då jag ropade: Lefve hertigen af Anjou! Bussy! Den fördömde Bussy! Och han hörde mitt lefverop för hans herre.

— Han märkte det kanske inte, sade Quélus.

— Det var minsann inte svårt att märka! Jag låg ju i ett färgkar med knifven på strupen ock gaf hals så mycket jag orkade.

— Och han kom dig inte till hjälp? Det hade ju varit hans plikt — adelsmän emellan.

— Å, han måtte ha haft annat i tankarna! Han nästan flög framåt, så lätt skyndade han förbi.

— Kanske han inte kände igen dig? sade Maugiron.

— Du pratar!

— Men om du redan var blå?

— Ja — det är ju sant! sade Schomberg.

— Då är han ursäktad, inföll kungen. Ty jag hade verkligen svårt att känna igen dig, jag också.

— Lika mycket, sade Schomberg, hos hvilken det tyska ursprunget tydligen icke förnekade sig, vi råkas väl någon gång på annat håll än på rue Coquillière, och jag sitter inte alltid i ett färgkar!

— Det är snarare husbonden än tjänaren jag vill åt, förklarade d'Epernon.

— Ja, ja! inföll Schomberg, jag skulle också gärna vilja tala ett ord med hertigen af Anjou, som dränker oss i åtlöje under väntan på att få rödja oss ur vägen med dolken.

— Och hans lof sjunges öfverallt på gatorna i kväll! Det hörde ni nog själf, sire, sade Quélus och Maugiron.

— Det är i själfva verket han som regerar i Paris för närvarande och alls inte kungen, förklarade d'Epernon. Försök att gå ut, sire, så skall ni få se, att man kanske inte respekterar er mer än oss.

— Vänta bara, broder Francois! mumlade kungen hotande.

— Hvad hjälper det att hota på afstånd? utbrast Schomberg. Ers majestät gör ändå aldrig någonting för att stäcka hertigens djärfhet. Men jag vill våga mitt hufvud på att han står i spetsen för någon sammansvärjning.

— Just detsamma sade jag till Maugiron och Quélus nyss innan ni kommo tillbaka. Men dessa herrar svarade med att höja på axlarna och vända mig ryggen.

— Det gjorde vi inte på grund af ers majestäts tro på komplotten, utan därför att ni ej har nog kraft att krossa den, sade Maugiron.