— 31 —
sedan högrest och allvarlig, med rynkade ögonbryn och utan att säga ett ord fram till hertigens säng.
— Ers majestät, stammade hertig Francois, äran att få se ers majestät här var verkligen så oväntad, att …
— Att den rent af förskräcker er, eller hur? sade kungen. Det kan jag mycket väl förstå. Men stig för all del inte upp, min bror.
— Om ers majestät tillåter, stammade hertigen darrande och drog hastigt till sig brefvet, som han hade lagt ifrån sig på bordet.
— Ni låg och läste? sade kungen.
— Ja, sire.
— Någonting särdeles intressant, antar jag, eftersom det håller er vaken så sent.
— Å, det är ingenting alls af vikt, sire, svarade hertigen med ett framtvingadt leende, brefvet är från en dam.
— Aha! sade kung Henri, men sådana små biljetter bruka knappast vara förseglade med sigill af den där kolossala storleken.
Hertigen gömde undan brefvet.
— Broder Francois tycks vara grannlaga mot sina korrespondenter, sade kungen med ett skratt, som var alltför olycksbådande att ej öka hertigens förskräckelse.
Han gjorde likväl ett försök att visa sig oförfärad.
— Har ers majestät någonting särskildt att säga mig? frågade hertigen, som af de fyra adelsmännens miner kunde se, att de fröjdade sig öfver inledningen till samtalet.
— Det särskilda, som jag har att säga er, monsieur, sade kungen med tonvikt på denna titel, hvilken Frankrikes ceremoniallag hade tillerkänt konungens bröder, vill jag nu säga er inför vittnen. Hör noga på, mina vänner, tillade han vänd till de fyra adelsmännen, kungen tillåter det.
Hertigen höjde på hufvudet.
— Sire, sade han med den giftiga och hatfulla blick, som människan eljest tillskrifver ormen, innan ni förolämpar en man af min rang, borde ni ha vägrat mig gästfrihet i Louvren. I hôtel d'Anjou skulle jag åtminstone ha haft rättighet att svara.
— Säger ni det? sade kung Henri med skräckinjagande ironi. Ni glömmer således att ni, hvar ni än befinner er, är min undersåte, — och att mina undersåtar öfverallt äro under mitt tak. Ty Gud vare tack — jag är kungen, herre öfver Frankrikes jord!
— Jag befinner mig visserligen i Louvren, sire, utbrast hertigen, men jag är här — hos min mor.
— Och er mor är här hos mig, svarade Henri. Ge mig brefvet!
— Hvilket bref?
