— 23 —
— Godt! Farväl, mina herrar!
— Ers höghet känner vår tystlåtenhet, tillade d'Épernon.
Hertigen af Anjou hade redan tagit ett steg för att gå, men nu stannade han plötsligt och rynkade ögonbrynen.
— Tystlåtenhet, säger ni, herr de Nogaret? Och hvem har bedt er därom, om jag får fråga?
— Vi trodde, att — att då ers höghet var ute vid denna sena timme, endast åtföljd af sin förtrogne …
— Ni misstar er! Jag skall säga er hvad ni bör tro, och hvad jag vill att man skall tro!
De fem adelsmännen lyssnade under den djupaste och vördnadsfullaste tystnad.
— Jag ämnade mig till juden Manasse, sade hertigen af Anjou så långsamt, som om han ville noga inpränta hvarje ord i sina åhörares minne, jag ville rådfråga honom, som kan läsa framtida öden i glas och i kaffesump. Han bor vid rue de la Tournelle, som ni vet. Aurilly fick genast se er, och han tog er för en trupp bågskyttar, som gjorde sin rund. Hertigen tillade med ett slags munterhet, som väckte förskräckelse hos dem, som kände hans karakter: Likt alla sannskyldiga rådfrågare af trollkarlar ströko vi därför utmed murarna och gömde oss i portarna, för att möjligen kunna dölja oss för edra fruktade blickar.
Medan hertigen yttrade dessa ord, hade han småningom dragit sig ända till mynningen af rue Saint-Paul, hvarifrån hans rop kunde höras af vakten utanför Bastiljen. Han kände sig icke säker för ett öfverfall, ty han visste mer än väl hvilket intensivt hat hans bror hyste mot honom, och gunstlingarnas ursäkter och vördnadsbetygelser ingåfvo honom föga förtroende.
— Och nu vet ni hvad ni böra tro, och framför allt hvad ni böra säga, mina herrar! Farväl! Jag behöfver inte säga, att jag ej vill bli åtföljd.
De fem kamraterna bugade sig djupt för hertigen, som aflägsnade sig i motsatt riktning mot den de togo, men oupphörligt såg sig om efter dem.
— Ers höghet, sade d'Aurilly, jag skulle kunna gå ed på, att de där människorna hade onda afsikter. Klockan är strax tolf och vi befinna oss verkligen i ett eländigt kvarter, som de sade. Låt oss gå hem, ers höghet!
— Nej, sade hertigen och stannade. Nu skola vi tvärtom dra fördel af att de ha gått.
— Ers höghet bedrar sig, sade d'Aurilly, de ha visst inte gått sin väg! Om ers höghet skärper blicken, kan ers höghet se hvar de äro gömda. Se dit bort, — i prånget vid hôtel des Tournelles!
François stirrade i den anvisade riktningen; d'Aurilly hade sagt sant. De fem adelsmännen hade åter samlats i sitt gömsle. Det var
