— 26 —
ers höghets befallning, men jag tror inte det vore klokt att stanna här.
— Guds död! utbrast hertigen. Det är riktigt påkostande att öfverge saken.
— Jag vet det, ers höghet, men skadan kan repareras. Jag har redan haft den äran att säga ers höghet, att jag har skaffat mig upplysningar. Huset är förhyrdt för ett år; vi veta, att damen bor i första våningen; vi stå på god fot med hennes kammarjungfru och ha en nyckel till hennes port. Under sådana förhållanden kan man godt vänta.
— Är du säker på att låset gaf efter?
— Fullkomligt! Med den tredje nyckeln jag försökte.
— Och du stängde väl igen?
— Porten?
— Ja.
— Naturligtvis, ers höghet.
Huru tillförlitlig denna försäkran än kunde låta, måste vi likväl erkänna, att d'Aurilly kände sig vida mindre säker på att han hade stängt porten än att han hade öppnat den. Hans bestämda svar hade emellertid förtagit hvarje skymt af tvifvel hos hertigen i båda dessa afseenden.
— Men, jag skulle verkligen bra gärna vilja veta … sade hertigen långsamt.
— Hvad de ha för sig där borta, menar ers höghet? Det kan jag säga utan fara för misstag — de ha lagt sig på lur för att öfverfalla någon. Låt oss gå! Ers höghet har fiender, och hvem vet hur långt deras djärfhet sträcker sig?
— Nå, så låt oss gå! Men vi komma igen.
— Inte i natt åtminstone, ers höghet? Jag ser försåt öfverallt, men min rädsla är förlåtlig, eftersom jag ledsagar vår främste prins af blodet — arftagaren till Frankrikes krona, hvilken så många ha intresse af att han inte skall få ärfva.
D'Aurillys sista ord gjorde ett djupt intryck på François, och han beslöt att genast gå därifrån. Men han knotade öfver sin otur och föresatte sig att vid lämpligt tillfälle låta de fem unga adelsmännen betala den förargelse de gjort honom.
— Vi återvända till mitt hotell, sade han. Där träffa vi säkert Bussy, han måste nu ha kommit tillbaka från den fördömda bröllopsfesten. Antagligen har han där tillställt lämpligt gräl, så att han i kväll eller i morgon bittida får tillfälle att ränna värjan genom någon af kungens smekungar, och det skall bli mig en tröst.
— Ja, låt oss hoppas det, ers höghet! sade d'Aurilly- Jag önskar intet bättre — och i detta afseende hyser jag, liksom ers höghet, den allra största tillit till herr de Bussy.
Och de gingo.
