— 28 —
sände honom ett visst datum i hvarje månad, till minne af deras vänskap. Den tappre ädlingen hade gifvit sin vackra väninna ett löfte, som han ännu aldrig hade brutit, att han själf skulle hämta brefven nattetid i öfverbringarens bostad, för att ingen skulle komprometteras genom dem.
Bussy hade, utan att ofredas, kommit så långt som in på rue Saint-Antoine, men då han där kom till rue Saint-Catherine, urskilde hans skarpa blick genom dunklet invid muren de gestalter, som hertigen af Anjou ej först hade märkt. Vid en anad faras annalkande erfar en verkligt tapper man ett slags exaltation, som skärper hans sinnen och hans tankekraft till det yttersta.
Bussy räknade de mörka skuggorna invid den gråa muren.
— Tre, fyra, fem, sade han, förutom lakejerna, som utan tvifvel äro gömda på annat håll och skynda till vid första kallelse. Det tycks verkligen, som om man skulle göra stor affär af mig. Men det blir ett drygt arbete för en ensam man! Den hederlige Saint-Luc bedrog mig inte, och om han själf blir den förste, som ränner värjan i kroppen på mig, så skall jag säga till honom: “Tack för varningen, kamrat!“
Bussy red stadigt framåt. Men hans högra hand sysslade med någonting under kappan, hvars hake han omärkligt dragit ur merlan med vänstra handen.
I detta ögonblick ljöd Schombergs rop: “Till vapen!“ hvilket upprepades af hans fyra kamrater, hvarefter de alla störtade emot Bussy.
— Jaså, mina herrar, sade denne med sin på samma gång skarpa och lugna röst, det ser ut som man skulle stå efter stackars Bussys lif! Det var således det vildsvinet ni ville jaga? Nåväl, mina herrar, vildsvinet skall gå illa åt någon af er, det svär jag på, och ni vet att jag brukar stå vid mitt ord.
— Det må vara! sade Schomberg, men det hindrar i alla fall inte, att du bär dig tölpaktigt åt, herr Bussy d'Amboise, då du tilltalar oss till häst, fastän vi åhöra dig till fots.
I samma ögonblick sträcktes Schombergs högra arm hastigt ut ur kappan — den hvita sidenärmen glittrade som en silfverblixt i månljuset — utan att Bussy kunde ana verkliga afsikten med denna hotande åtbörd.
Bussy ämnade svara på vanligt sätt. Men då han tryckte sporrarna mot hästens sidor, kände han, att djuret sjönk ihop under honom. Med en skicklighet, som var egendomlig för Schomberg, och på hvilken han redan hade gifvit flera bevis under de talrika strider, hvilka han, oaktadt sin ungdom, redan hade utkämpat, hade han mot hästen slungat ett slags slaktarknif, hvars blad var tyngre än skaftet, och sedan vapnet hade genomskurit hästens knäled, satt den kvar i såret som en yxa i en ekgren.
Hästen lät höra ett doft frustande och föll darrande på knä.
Bussy, som alltid var beredd på allt, hade redan hoppat ur sadeln med värjan i hand.
