— 81 —
Silkesstegen var så fint arbetad, att den fullkomligt doldes på denna plats.
Efter knappa fem minuter kom Maugiron in med värjan under vänstra armen och en ljusstake i sin högra hand.
Han samtalade ännu i dörren med sina vänner utanför.
— Akta dig, Maugiron! — ropade en af dem efter honom. Björnen är ilsken, han slog ju nyss sönder allt hvad han fick tag i. Tänk, om han bits!
— Oförskämde! mumlade hertigen.
— Jag tror, att ers höghet gjorde mig den äran att tilltala mig? sade Maugiron med sin mest inpertinenta min.
Hertigen var nära att ge luft åt sin vrede, men så besinnade han, att ett gräl endast skulle åstadkomma tidsutdrägt och möjligen förhindra hans flykt.
Han sväljde således sin harm och sköt fåtöljen så, att han vände ryggen åt sin vaktare.
Maugiron förrättade visitationen på häfdvunnet sätt. Han gick till sängen och undersökte lakanen, han gick till fönstret och såg efter om gardinerna voro orubbade. Att fönstret var sönderslaget såg han genast, men han trodde, att hertigen hade gjort det under sitt rasande utbrott.
— Har björnen redan ätit upp dig därinne, efter du inte säger något, Maugiron? ropade Schomberg. Kan du inte dra en suck åtminstone, så vi få höra om du lefver eller ej?
— Å! — ropade Maugiron till svar, min Nalle är så snäll, så snäll — tam och fromsint som ett lamm!
Hertigen smålog med sammanbitna tänder.
Maugiron gick nu sin väg, utan att ens buga sig för hertigen. Han vred om nyckeln två gånger i låset.
När detta var gjordt, sade hertigen med låg röst:
— Akta er, mina herrar! Björnen är ett ganska slugt djur, det skall jag visa er. —
XI.
VENTRE-SAINT-GRIS!
Hertig François visste, att han nu kunde räka på att få vara ostörd en timme. Han drog fram silkesstegen och undersökte dess hållbarhet med den mest minutiösa noggrannhet.
— Stegen är ypperlig, mumlade han, och dess längd är tillräcklig. Från det hållet lurar ingen fara.
Men hans ansikte mulnade plötsligt.
