— 39 —
IV.
HURU MADEMOISELLE DE BRISSAC, ELLER RÄTTARE MADAME DE SAINT-LUC, HADE TILLBRAGT SIN BRÖLLOPSNATT.
Louis de Clermont, ännu mera känd under namnet Bussy d'Amboise, var en vacker kavaljer och en fulländad gentleman. Hans kusin Brantôme har dessutom nämnt honom bland det femtonde seklets största härförare. Ingen hade sedan lång tid tillbaka vunnit så ärorika segrar som han. Kungar och furstar hade täflat om hans vänskap. Drottningar och prinsessor hade skänkt honom sina ljufvaste leenden. Bussy hade efterträdt La Mole i drottningens af Navarra gunst, och den goda ömhjärtade Marguérite, som efter sin förra favorits död var i stort behof af tröst hade för den vackre och tappre Bussy d'Amboise begått så många dårskaper, att hennes man rent af kände sig rörd däraf — han som eljest knappt kunde röras af sådana saker. Och hertig François skulle aldrig ha förlåtit honom sin systers kärlek, om inte just denna kärlek hade vunnit Bussy för hans egna intressen. Äfven i detta fall offrade hertigen allt för ärelystnaden, denna smygande och obeslutsamma ärelystnad, som hela lifvet igenom skulle bereda honom så mycken smärta och så föga tillfredsställelse.
Midt ibland alla sina framgångar, såväl i fråga om krig och ärelystnad som på galanteriets område, hade Bussy förblifvit tämligen oberörd af mänskliga svagheter. Lika litet som han visste, hvad fruktan ville säga, lika litet hade han hittils lärt känna kärleken. Kejsarhjärtat, som, enligt hans egen utsago, klappade i hans adelsmannabröst, var lika oberördt och rent som en oslipad diamant. I hans själ fanns icke heller plats för sådana detaljer, som skulle ha gjort honom till en sannskyldig kejsare, Han ansåg sig värd en kejserlig krona, men han stod i själfva verket högt öfver denna af honom använda jämförelsepunkt.
Henri III hade låtit erbjuda honom sin vänskap, men Bussys svar blef ett nej. Han förklarade, att kungavän är detsamma som kungadräng och mången gång någonting ännu sämre, och att ett sådant förhållande icke anstod honom. Under tystnad sväljde Henri III denna tillrättavisning, som skärptes därigenom, att Bussy sedermera valde hertigen af Anjou till sin herre. Detta öfverherrskap hade emellertid den största likhet med djurägarens herravälde öfver lejonet. Han föder och betjänar det, för att det icke skall äta upp honom.
Sådan var denne Bussy, som hertig François sköt framför sig i sina enskilda stridigheter. Bussy genomskådade hertigen mycket väl, men han tyckte om den roll han själf fått. Och för öfrigt sade han till sig
