— 213 —
XXIX.
HERTIGEN AF ANJOU BEGER SIG PÅ KONDOLEANSBESÖK TILL MÉRIDOR, MEN FINNER DEN FÖRMODADE DÖDE VID LIF.
Så snart samtalet mellan hertigen af Anjou och hans mor var afslutadt, skyndade den förstnämnde att uppsöka Bussy, för att få veta orsaken till den otroliga förändring, som dennes sinnelag hade undergått.
Bussy hade gått in till sig och genomläste nu för femte gången Saint-Lucs bref, hvilket med hvarje ny rad ökade den känsla af välbefinnande, som han erfor.
Madame Cathérine hade också dragit sig tillbaka till sina rum. Hon skickade efter sin betjäning och befallde, att man skulle hålla sig färdig till afresan, som troligen skulle företagas följande dag, eller allra senast den därpå följande.
Bussy tog emot hertigen med ett älskvärdt leende.
— Hvad? utbrast han. Värdigas ers höghet göra sig den mödan att själf uppsöka mig?
— Guds död! svarade hertigen, jag måste ju ha en förklaring af dig!
— Af mig?
— Ja, just af dig!
— Tala, ers höghet!
— Hvad menar du med ditt besynnerliga uppförande? frågade hertigen häftigt. Först anbefaller du mig att väpna mig ända intill tänderna mot min mors förslag och visa den orubbligaste fasthet. Nå, jag gör det — och midt under kampen, när slagen falla som tätast öfver mig, säger du plötsligt: bort med allt harnesk, ers höghet!
— Jag hade gifvit ers höghet dessa råd, därför att jag inte visste i hvilken afsikt madame Cathérine kom hit. Men sedan jag nu har insett, att hon endast och allenast har till mål att befordra ers gemåls lycka och ära, så …
— Lycka och ära, sade du! utbrast hertigen. Nå, men hur vill du nu förklara detta?
— Det är lätt gjordt, svarade Bussy. Låt se! Hvad är det ers höghet önskar? Triumfera öfver edra fiender, eller hur? Ty jag sätter naturligtvis ingen tro till de smygande rykten, som påstå, att ers höghet vill upphäfva sig till kung af Frankrike.
