— 42 —
Den stackars unga grefvinnan betraktade Bussy med största förundran.
— Alltför sorgligt, menade jag, rättade sig Bussy. Jag har förlorat så mycket blod, att mitt hufvud är en smula oredigt. Berätta nu den sorgliga historien, madame.
Och Jeanne berättade allt hvad hon visste — d. v. s. att Henri III befallt Saint-Luc följa med till Louvren, att slottsportarna stängts, hvad vakten svarat och att Saint-Luc sedan ej hade synts till.
— Godt! sade Bussy. Jag förstår!
— Hvad? Förstår ni det verkligen? frågade Jeanne.
— Ja! Hans majestät tog Saint-Luc med sig till Louvren, och sedan er man väl hade kommit in i slottet, har han inte kunnat komma därifrån.
— Och hvarför skulle han inte kunna det?
— Herre Gud! utbrast Bussy förvirrad. Begär inte, att jag skall förråda statshemligheter, madame!
— Men jag gick i alla fall till Louvren, sade Jeanne de Saint-Luc, och min far också.
— Nå?
— Vakten svarade, att de inte kunde begripa hvad vi sade, och att herr Saint-Luc måste ha kommit hem,
— Ännu ett skäl till för att tro, att er man befinner sig i Louvren, sade Bussy.
— Tror ni det!
— Jag är alldeles säker på det, och om ni själf vill öfvertyga er …
— På hvilket sätt?
— Med egna ögon.
— Skulle det kunna gå för sig?
— Mycket säkert.
— Men om jag återigen beger mig till palatset, så skickar man naturligtvis bort mig igen med samma svar, som det jag redan har fått förut. Och om han verkligen var där, hvarför kunde jag då inte få träffa honom?
— Vill ni komma in i Louvren, frågar jag?
— I hvilket ändamål?
— För att träffa Saint-Luc.
— Men om han inte finns där?
— Guds död! Jag säger er, att han är där, jag.
— Det vore besynnerligt?
— Nej, det är kungligt.
— Men kan då ni få tillträde till Louvren?
— Helt säkert. Jag är inte Saint-Lucs gemål.
