— 229 —
— Det kan också vara möjligt, fortsatte Henri, under det att han lika upprörd som förut skyndade genom gallerierna, att han kommer för att återfordra sina gods, som jag har konfiskerat. Det var kanhända en smula hårdt, eftersom han ju egentligen inte hade begått något afgjordt brott. Eller hur?
— Hvem vet? upprepade Chicot.
— Du upprepar ju ständigt samma ord — precis som en papegoja! utbrast kungen förargad. Guds död — du retar mig till sist med ditt evinnerliga: hvem vet?
— Guds död! Tror du kanske, att du är roligare med dina evinnerliga frågor?
— Du kan väl åtminstone svara ordentligt!
— Nå, hvad vill du då att jag skall svara? Tror du, att jag är allvetande, kanske? Om någon kan bli retad, så är det väl jag, när du frågar så vanvettigt dumt.
— Herr Chicot!
— Nå, än se'n, herr Henri?
— Du ser hur bedröfvad jag är, min vän — och ändå kan du vara så elak mot mig!
— Nå, så var inte bedröfvad, för tusan!
— Men när hela världen förråder mig?
— Å, hvem vet? För tusan hakar — hvem vet?
Henri öppnade nu dörren till sitt kabinett, där det märkliga ryktet om Saint-Lucs återkomst redan hade församlat alla hofvets notabiliteter. Bland dem märktes först och främst Crillon, som såg ovanligt stridslysten ut med sina blixtrande ögon, sin röda näsa och mustascherna på ända.
Och där var nu också Saint-Luc, midt ibland denna hotfulla omgifning. Han såg, att alla de närvarande sjödo af förbittring mot honom, men det tycktes icke bekomma honom det ringaste.
Besynnerligt nog hade han medfört sin unga hustru. Grefvinnan Jeanne hade tagit plats på en taburett invid sängfoten.
Saint-Luc gick af och an med handen på värjfästet och betraktade de öfriga med samma slags blickar, som de fäste på honom — det vill säga nyfikna och utmanande.
Af hänsyn för den unga grefvinnan höllo sig några af herrarna på afstånd, oaktadt sin lust att knuffas med Saint-Luc — och de förhöllo sig tysta, fastän de kände den allra största böjelse att säga honom obehagligheter. Därigenom hade också den forne favoriten hos hans majestät fått tillfälle att promenera af och an.
Jeanne satt insvept i sin regnkappa och väntade med nedslagna ögon.
Saint-Luc hade stolt draperat sig i sin kappa och väntade med en hållning, som snarare var utmanande än tvärtom.
