— 268 —
— Dö? Vid er ålder! Med ett så berömdt namn! Och älskad af en sådan kvinna!
— Ja! Jag är viss om att jag skall döda de fyra, men jag hoppas, att jag också skall få ett eller annat sår, som förpassar mig till den eviga hvilan.
— Hvarför dessa nattsvarta tankar, Bussy?
— Å, jag skulle just vilja se er i min belägenhet! Mannen, som vi trodde vara död, lefver upp igen! Hustrun kan inte lämna hans sjuksäng! Aldrig få vi växla ett ord eller ett småleende — aldrig får jag trycka hennes lilla hand i min! Guds död — den som bara hade någon att slåss med!
Saint-Luc brast i ett hjärtligt skratt, som jagade bort en helsvärm sparfvar, hvilka voro ifrigt upptagna af att plocka föda i slottsparken.
— Jo, ni är präktig! utropade han. Att bara tänka sig att kvinnorna kunna vara så galna i grefve Bussy, som bär sig åt som en skolpojke! Ni tappar ju alldeles hufvudet, käre vän! Det finns väl inte en lyckligare älskare än ni på hela jorden!
— Godt! Bevisa det påståendet, om ni kan!
— Nihil facilius, som min gamle lärare, jesuiten Triquet, brukade säga. Ni är ju vän med herr de Monsoreau?
— Det skulle jag blygas för i den mänskliga intelligensens namn. Men han kallar mig sin vän.
— Nå, så var då hans vän!
— Missbruka inte detta ord!
— Nåja, egentligen är han heller inte er vän, därför att han gör er olycklig. Vänskapens ändamål är ju, att människorna skola vara lyckliga genom hvarandra. Åtminstone är detta hans majestäts definition på vänskapen — och han är en vis man.
Bussy skrattade.
— Nå, jag vill fortsätta, förklarade Saint-Luc. Om Monsoreau nu gör er olycklig, så ä' ni inte vänner, Då kan ni antingen behandla honom som en likgiltig person och ta hans hustru ifrån honom, eller också som en fiende och slå ihjäl honom på nytt, om han inte är nöjd med att mista henne.
— Jag afskyr honom! förklarade Bussy.
— Och han är rädd för er.
— Tror ni, att hans vänlighet är låtsad?
— Försök att ta ifrån honom hans hustru, så får ni se!
— Nej! Jag vill hellre handla som en man af ära.
— Och låta grefvinnan de Monsoreau både andligen och lekamligen bota sin man? Ty om ni låter döda er, så tröstar hon sig naturligtvis med den hon har kvar.
Bussy rynkade ögonbrynen.
